Hagerfors diktar vidare på Jesusberättelsen

Lennart Hagerfors Människosonen är skriven med värme och oförskräckt inlevelse i ett av historiens mest inflytelserika öden, skriver Cecilia Nelson som läst en oupphörligen engagerande roman.

ANNONS
|

Med hes röst börjar en man berätta. Och det är inte vem som helst, utan Jeshua från Nasaret som i flera veckor varit stum och stirrande efter att Johannes döpt honom i Jordanfloden.

Det är ur denna stumhet, denna avgrund som slukat alla ord, som Lennart Hagerfors roman Människosonen växer fram. Den Jesus, här kallad det mer historiskt korrekta Jeshua, som möter läsaren är ingen självsäker gudom utan en människa i chock. Han ser sig själv som en syndare och han förlamas av misstanken att barndomsvännen Johannes misstagit sig på hans identitet. Maria Magdalena har vårdat den sjuke och väntat ut orden som kan ge Människosonen, av många skälld för oäkting och galning, en mer sammanhängande bild av sig själv.

ANNONS

Hagerfors har gett sig i kast med något av det mest delikata man kan göra som författare: att dikta vidare på en helig urkund, och även om man i vår tid och kulturmiljö inte riskerar att straffas för hädelse är det ändå djupa strukturer som berörs när en så central text omgestaltas.

En jordisk relation

Visserligen håller sig författaren till en vit fläck på kartan, åren mellan att den tolvårige Jeshua undervisar i templet tills att han kring trettio återkommer för att med Johannes Döparens ord i Matteusevangeliet döpa med helig ande och eld. Men uppväxtskildringen som läggs i Jeshuas mun blickar också tillbaka till ursprunget som här inte involverar vare sig änglar eller Jahve. Istället handlar det om en jordisk relation. Maria blir självdestruktivt förälskad i en romersk officer, en historieskrivning Hagerfors förmodligen vänt sig till Talmud för att finna.

I hembyn ses Maria som soldathoran, vilket gör att Jeshua blir mobbad. En ovanligt svår misshandel, då han naken och blödande binds vid ett träd, förebådar den korsfästelse som ligger utanför romanens spännvidd. Tidigt förstår han att hans egen utsatthet hänger samman med en kallelse att ge de mest ringaktade upprättelse. Fast uppgiften ter sig länge diffus och han behöver ge sig iväg på en odyssé som för honom till burgna kretsar i Alexandria och Rom, såväl som till de utfattiga och föraktades kvarter.

ANNONS

Som titeln antyder är det framför allt människan Jeshua Lennart Hagerfors intresserar sig för. På ett enkelt och rättframt språk låter har honom presentera sig själv så att fler dimensioner blir synliga för en nutidsmänniska. Det mobbade barnet som dessutom har problem hemma med sin aggressive far som vid ett tillfälle nästan slår ihjäl honom, våndan inför den oklara identiteten och tyngden av kallelsen som väcker så oerhörda förhoppningar hos ett ockuperat och splittrat folk.

Den oupphörligen engagerande romanen Människosonen är skriven med värme och oförskräckt inlevelse i ett av historiens mest inflytelserika öden. Den är en slags utvecklingsroman där läsaren får följa huvudpersonen genom svåra upplevelser och se hur han i möten med människor med olika socioekonomisk och religiös hemvist stegvis bygger en världsbild.

Det gudomliga får också finnas

En rad visdomsord, som blivit kända Kristus-citat, föds i dessa samtal med andra människor. På så vis avmystifierar författaren Jeshua. Därmed inte sagt att han stänger dörren för det gudomliga eller för mysteriet. Det får också finnas där, men mindre avlägset, mindre främmande.

ANNONS