Hade de hånfulla varit fler hade jag gett upp för länge sen

Mattias Hagberg kommer ut som dyslektiker och konstaterat att gränsen mellan att vara normal och onormal ofta är hårfin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Sen några år tillbaka är dyslexi klassat som ett neuropsykiatriskt funktionshinder och jag är därmed officiellt handikappad. Ja, du läste rätt. Jag kan inte stava. Utan rättstavningsprogram och noggranna korrekturläsare hade den här krönikan var så full av stavfel att du som läsare förmodligen hade ringt till tidningen och skällt ut redaktören. Bokstäverna vill liksom inte hamna på rätt plats, de kastar sig in i orden lite grann där de själva känner för det.

LÄS MER:Poetisk satir över litteraturvärldens jakt på stjärnor

Men, jag ska inte klaga. Jag har haft tur. Jag lever i en tid med fantastiska hjälpmedel och jag växte upp med föräldrar och lärare som visste vad dyslexi – eller läs- och skrivsvårigheter som man sa då – var för något. De visste att den förändring i min hjärna som gör att bokstäverna hoppar runt som om de vore levande väsen inte har något med förmågan att uttrycka sig att göra. Och de visste vad motivation och självförtroende kan åstadkomma. Min hjälpfröken satt mest och sa att det där med stavning är inte så viktigt, det kan man ordna sen, det viktiga är att våga säga vad man tycker och tänker – och att motivera sina åsikter.

ANNONS

Jag vet att orden ovan låter odramatiska, nästan bagatellartade. Ändå har det tagit mig många år att vilja skriva dem. Jag skäms, trots allt, för min funktionsnedsättning. Några gånger har jag träffat på lärare och redaktörer som inte förstått det där med bokstäverna som lever sitt eget liv, som påstått att jag slarvat, varit oseriös eller till och med dum. Jag minns en redaktör som brukade skratta åt ”idioterna” som inte kunde stava rätt. Och jag minns att jag skrattade med, alltför feg för att säga att det var mig han skrattade åt.

LÄS MER:Bannlyst roman utan svärta

Nåväl. Jag är inte ute efter sympati. Det är inte därför jag skriver detta. Tvärtom. Jag vill peka på något större, något som angår oss alla. Jag vågar skriva denna krönika och allt annat jag skriver för att jag fått möjligheten. De som har velat hjälpa mig har alltid varit fler än de som har velat stjälpa mig. Tekniken har varit på min sida. Jag har, som sagt, haft tur. Det kunde lika gärna gått åt andra hållet. Hade de hånfulla varit några fler hade jag gett upp för länge sen.

Allt detta har lärt mig en viktig sak: Gränsen mellan att vara innanför och utanför, mellan att vara klassad som normal eller onormal, är hårfin. Ibland hänger det bara på några enskilda människor, på några enskilda ord. Och jag ser mig omkring, och jag ser ett rikt land – ett av de rikaste i mänsklighetens historia. Och jag ser tusentals, ja, hundratusentals människor som pressats ut i marginalen för att de har haft oturen att födas med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Ja, frågan är om det finns någon annan faktor i vårt samhälle som är lika hårt kopplad till ensamhet, arbetslöshet och fattigdom som just handikapp.

ANNONS

LÄS MER:Marlon James ger romankonsten nytt syre

Jag tror inte det. Men jag vet att vi kan göra något åt saken. Jag är själv ett exempel.

ANNONS