Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hör Indiana Jones hemma på museum?

Sommarens storfilm ”Jungle cruise” gjorde sitt bästa för att inte bagatellisera ursprungsbefolkningen. Men kan man verkligen modernisera den koloniala äventyrsfilmen, frågar sig Hynek Pallas, eller är det en del filmernas premiss?

”Den hör hemma på ett museum!” Stridsropet kommer i Steven Spielbergs tredje Indiana Jones-film ”Det sista korståget” (1989) när Harrison Fords hjälte blir fråntagen ett krucifix från 1500-talet.

Men det var en fras som hade ekat ända sedan den äventyrande arkeologen gjorde sin debut i ”Jakten på den försvunna skatten” 1981. Det var ena halvan av motsatsförhållandet som gjorde Indy till en omedelbar filmhjälte: han må bära tuff skinnpaj och piska men är en nördig arkeolog som drivs av passion för historiens lämningar.

”Där hör du också hemma”, svarar skurken som tar ifrån Jones smycket utan att veta hur förutseende påståendet är. För 2021 har Indys utrop blivit lika dammigt som föremålen.

På 1980-talet var det inte kontroversiellt att artefakter grävdes fram i en djungel och hamnade på piedestal i en västmetropol. Vilket inte betyder att kritik saknades. Redan 1977 ifrågasatte Nigeria varför Brittiska museet inte återlämnade Beninbronserna, som plundrades 1897. Greklands bråk med samma museum om Parthenonskulpturerna har pågått i 200 år.

LÄS MER: Oväntade följden av Netflix monopoljakt – dramarevolution

Diskussionen har även nått filmvärlden, där frågan är om äventyrsfilm kan ”dekoloniseras”. Eller är det koloniala en för central del av den narrativa strukturen?

Med postkolonialism och termer som dekolonisering, att urfolk ska ta makten över sitt självbestämmande, har ett större samtal tagit fart. Till de svenska exemplen hör förslaget på att repatriera Nordiska museets samiska samling samt Paracastextilierna som Göteborgs stad nu har återfört till Peru.

Diskussionen har även nått filmvärlden, där frågan är om äventyrsfilm kan ”dekoloniseras”. Eller är det koloniala en för central del av den narrativa strukturen? Indiana Jones-serien, vars femte film just har skjutits upp till 2023, är ett bra studieobjekt. I ”De fördömdas tempel” (1984) som utspelar sig på 1930-talet är indier de blodtörstiga Andra. Men även om filmerna utspelar sig i mitten på 1900-talet så har de haft sin premiär under decennier då historiesynen har ställts på huvudet.

”Jag vill inte vara Indiana Jones”, löd rubriken på en antropologistudents artikel i somras (Michigan daily, 3/8). I skrået är Jones symbol för vit manlig eurocentrism. På flera sätt: Film och foto var i sig del av hur den ”okända” världen ”upptäcktes” och visades upp i väst. Dokumenterandet och erövrandet tog sig nya skepnader med 1900-talsimperiernas världskrig.

Det är ingen slump att dessa är nav i så många Hollywoodsagor. I kapplöpningen till livets källa – metaforen för världsherravälde – är amerikanen Indiana Jones den gode som ställs mot den onde nazisten eller den elake stalinisten. Alla individer, medan infödingen sällan blir något mer än en kittlande ingrediens i uppgörelsens fond.

I sommarens stora äventyrsfilm ”Jungle cruise” – som nu finns på Disney + – är första världskriget bakgrund till jakten på en förlorad stad i Amazonas. ”Jungle cruise” baseras på en åkattraktion från 1955 i Disneyland, som flankeras av människoätande infödingar. Men filmen försöker underminera denna kolonialism: Hjälten, som ställs mot dumma tyskar, är en kvinnlig Indy (Emily Blunt) med god näsa för exotiska artefakter och djungeläventyr.

Men lika lite som detta genusgrepp skulle ändra det faktum att James Bond-filmerna iscensätter det engelska imperiets vattensjuka nationalism, så åtgärdar det grundproblemet. Tv-spelshjälten Lara Croft är ju trots sitt kön fortfarande en brittisk gravplundrare.

”Jungle cruise” försöker lösa saken med performativ postmodernism. Åkturens kannibaler visar sig vara infödingar som mot betalning spelar de roller Amazonas-turister förväntar sig. En lyckad historiekritik: 1889 protesterade senegaleser som visades upp på världsutställningen i Paris mot att lerhyddor och stråmundering var missvisande och förnedrande.

”Jungle cruise” försöker lösa saken med performativ postmodernism. Åkturens kannibaler visar sig vara infödingar som mot betalning spelar de roller Amazonas-turister förväntar sig.

LÄS MER: Varför är kulturen sämre på att skildra överklassen?

Varför fortsätter då dessa narrativ att locka tittare? Behovet av framhäva 1900-talskrigens tragedier för att skönmåla vår egen samtid är ett svar. När ”Jakten på den försvunna skatten” kom var USA i skuggan av Vietnam-fiaskot. Landets roll i ”det goda kriget”, kampen mot nazismen, lyftes därför gärna fram i populärkulturen.

Pojkboksäventyren finns också kvar som en nostalgisk stapelvara, och inte bara i Hollywood. ”Jungle cruise” är intrigmässigt samma historia som James Grays arthouse-film ”The lost city of Z” (2016). Båda knyter ihop brittiska upptäcktsresande med 1500-talets spanska erövrare. Men den yttre handlingen är fortfarande metafor för den vita hjältens inre resa till mörkrets hjärta.

Går filmen då att dekolonisera? ”Jungle cruise” är ett exempel på att det inte räcker att byta ut ingredienser om det i slutändan ändå är européer som räddar världen mot en bakgrund av brunhyade. Men samma filmserier som nu blir kolonialbovar är samtidigt exempel på hur man kan konfrontera historiemytologisering.

För ju närmare vår tid Spielbergs hjälte kommer, desto mindre damm syns. Som den amerikanska kritikern Armond Whites skriver i boken ”Make Spielberg great again” (2020) så tar sig filmerna an kolonialismens psykologi genom att förena eskapism och djup. Så pass att ”Kristalldödskallens rike” från 2008 ställer Indiana Jones inför en metakommentar om var föremål hör hemma – när det visar sig att filmens utomjordingar är arkeologer som samlar artefakter från mänsklighetens civilisationer.

LÄS MER: I 1980-talets sci-fi-film var vår tid apokalyptisk

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.