Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Lindgren: Håkan Lindgren: Kulturen behöver ­ensamma skribenter

En debatt rasar just nu om man måste stå till vänster politiskt för att vara verksam i kulturlivet. Kulturskribenten Håkan Lindgren konstaterar att man som skribent enbart ska vara ensam.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Problemet består i att högern har övergivit kulturen” skriver Timbros projektledare för kulturfrågor Lars Anders Johansson (Expressen 11/1) som ett svar på Bengt Ohlssons artikel om att kulturen inte måste vara vänster (DN 4/1). Kommer vi nu att få se en mängd frustrerade borgare göra strömhopp in i kulturen? Skulle det i så fall inte vara på tiden?

Jag vet något annat som skulle vara på tiden: att folk som tar sig in i kulturlivet hade lite högre ambitioner än att leka politik.

Jag är trött på folk som inte kan låta bli att ägna sig åt kultur trots att deras verkliga lojalitet ligger i politiken, oavsett om de har investerat sina känslor till höger eller vänster. Sådana personer gör alla de vanliga sakerna, de skriver artiklar, debatterar, syns och hörs, och erbjuder ofta en godtagbar imitation av en självständig intellektuell, utom på en punkt: de tänker inte. De är lojala. Varje gång de fördömer en orättvisa hörs det hur noga de är med att tiga om en mängd andra orättvisor för att deras politiska lojalitet kräver det. De är aldrig så bra på någonting som på denna lilla noggrannhet: dit är hela deras intellektuella kapacitet koncentrerad.

De ägnar sig inte åt kultur för dess egen skull, för att den säger något som aldrig går att översätta till politik, utan av ett annat skäl: för att de tror att kulturen kan förlösa deras politiska frustrationer. All bitterhet över att deras politiska riktning inte har fått så mycket makt och uppmärksamhet som de önskar sig tar de med sig till kulturen. De vill iscensätta sina förlorade politiska strider på kulturens fält, och den här gången ska de vinna, tänker de: de har redan tagit ut segern i förväg. Utifrån sett verkar ju kulturlivet kunna erbjuda den stora förlösning de föreställer sig; när den aldrig kommer blir de allt mer irriterade.

Felet, tror de, måste vara att deras politiska riktning ännu inte dominerar kulturlivet. De måste få mer makt, så att de kan tvinga kulturen att sluta spjärna emot och äntligen skänka dem den tillfredsställelse de önskar sig. Här hittar man en förklaring till det märkliga förhållandet att högern och vänstern samtidigt känner sig som en undanträngd minoritet i det offentliga samtalet.

Jag önskar att sådana personer skulle göra en enda sak: att de helhjärtat gav sig in i politiken och lämnade kulturen ifred. Den kommer att klara sig utan dem.

För ett litet land som Sverige, där en enda politisk eller konstnärlig ideologi alltför lätt kan dominera ett decennium eller en hel generation, är det livsviktigt med självständigt tänkande konstnärer och intellektuella. När jag öppnar en tidning eller en bok vill jag inte läsa skribenter som tycker som jag, jag vill läsa personer som visar att man alltid kan se lite djupare och formulera sig lite bättre än jag trodde var möjligt. Sådana artiklar eller romaner kommer man aldrig att skriva om man i första hand vill vara lojal med en grupp eller en ideologi.

Till sist skulle jag vilja rädda Bengt Ohlsson från ett fruktansvärt misstag som just nu ligger och lurar på honom. Gå nu inte och bli konservativ, för konservatismen är bara ännu ett varumärke från samma förbannade varuhus där man två hyllor bort kan köpa sin palestinasjal (Made in China). Har man insett att man inte måste vara vänster är det ju lätt att tro att man ska vara höger. Då har man ännu inte nått fram till den verkliga insikten: som skribent ska du inte vara politisk. Du ska inte tillhöra någon gemenskap överhuvudtaget. Du ska vara ensam. Där börjar allt.