Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Här är de bästa filmerna att strömma i juni

En film inspirerad av Svetlana Aleksijevitj eller Judy Garland. Eller varför inte en publikfavorit från Göteborgs filmfestival? GP tipsar om tio filmer som kan lindra din bioabstinens.

LÄS MER: Här ser du vårens filmsnackisar när biograferna bommat igen

11 juni kom det för alla cineaster glädjande beskedet att Filmstaden planerar att öppna en del av sina biografer igen i juni, om än i liten skala.

Regeringens förbud mot folksamlingar på fler än 50 personer, på grund av coronapandemin, gäller dock fortfarande så biljettförsäljningen kommer att vara begränsad. Får du inte plats på biografen i ditt kvarter – eller i din stad – kommer här tips på tio filmer du kan trösta dig med hemma i tv-soffan.

Filmerna har nyligen lagts ut på några av de mest populära strömningstjänsterna för film på nätet just nu. Vissa av dem, från viddla.se ochcineasterna.com, går att ladda hem helt gratis.

LÄS MER: De tio bästa filmerna att strömma i maj

LÄS MER: Här är de bästa nya filmerna att strömma i helgen

Bild: TT pressbild
Bild: TT pressbild

“I am not your negro” (Raoul Peck, 2016)

En lysande dokumentär att se medan manifestationerna mot rasism efter George Floyds död fortsätter.
I filmen tar regissören Raol Peck avstamp i författaren James Baldwins oavslutade manuskript ”Remember this House” där han minns sina tre vänner: Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King. Alla tre framträdande människorättskämpar, alla tre brutalt mördade.
Filmen utforskar den afroamerikanska historien och lyckas samtidigt säga en hel del om vad det innebär att vara svart i USA i dag.
Filmdstributören Triart skänker hela juni oavkortat intäkterna från filmen till organisationen Black Lives Matter.
Var:
Triart.se
Bild: Liana Mukhamedzyanova
Bild: Liana Mukhamedzyanova

“Beanpole – den väldiga kvinnan” (Kantemir Balagov, 2019)

Regissören har låtit sig inspireras av Svetlana Aleksijevitjs storverk ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” till den här kraftfulla historien om två unga kvinnor i Leningrad.
Ija skickas hem från fronten för att arbeta på ett militärsjuhus. Under kriget tar hon hand om sin vän Mashas lille son, men när Masha återvänder blir relationen mellan de båda kvinnorna allt mer komplicerad i det täta psykologiska dramat.
Spelet berör och filmfotot – av den unga lovande Kseniya Sereda – är rent magnifikt.
”Balagov skapar en värld där det är en hårfin gräns mellan att ha överlevt och alternativet” skriver GP:s kritiker Hynek Pallas om den Cannes-prisade ryska filmen.
Var:
Drakenfilm.se, Triart.se
Bild: Scanbox entertainment
Bild: Scanbox entertainment

“Judy” (Rupert Goold, 2019)

Renée Zellweger rör sig som Judy Garland, plågas som Judy Garland, sjunger som Judy Garland, kort sagt är Judy Garland – och gör sitt livs starkaste skådespelarinsats.
Gestaltningen får hela filmen, en i övrigt ganska konventionell och lite tillrättalagd historia, att vibrera av liv. Det märks att Zellweger hyser en beundran angränsande till besatthet för Garland, och att hon gjort allt för att nå in under huden på denna lynniga, men djupt älskade, stjärna som inte alltid hade det så lätt.
Kritiken mot Hollywoods utseendefixering och cynism är knivskarp i filmversionen av Peter Quilters succépjäs "End of the rainbow".
Var:
Cineasterna.com
Bild: Triart
Bild: Triart

“Parasit” (Bong Joon-ho, 2019)

Förra årets största filmsnackis ”Parasit” är en kompromisslös, rolig, surrealistisk klasskamps-thriller som bjuder på fler överraskningar än du trodde var möjligt.
Som första icke engelskspråkiga film någonsin vann den Oscargalans tyngsta pris: årets bästa film. Den belönades dessutom med Guldpalmen i Cannes, och priset för bästa utländska film på Golden Globegalan.
I centrum står den fattiga familjen Kim, som försöker överleva ur hand i mun. Sonen Ki-Woo erbjuds otippat att få ta över kompisens jobb som privatlärare åt dottern i en rik familj - trots att han inte har någon utbildning överhuvudtaget. Snart har även Ki-Woos syster, mamma och pappa med lika falska referenser gjort sig oumbärliga i hushållet.
”Parasit” är sylvass samhällskritik i snygg förpackning, och säger mycket om tiden vi lever i.
Var:
Viddla.se
Bild: Triart
Bild: Triart

“The trip to greece” (Michael Winterbottom, 2020)

Efter ”The trip to Italy” (2014) och ”The trip to Spain”(2017) ger sig Steve Coogan och Rob Brydon nu ut på en tredje, sista, kulinarisk resa där de ålderskrisar och smågnabbas. Målet är denna gång att äta sig genom den grekiska övärlden, med Odysseus som förebild och Michael Caine som ständigt närvarande skyddsängel. Michael Winterbottoms ”The trip”-filmer efter tv-serien har uppskattats för sina bitska repliker, fyndiga referenser och brittiska humor. Även ”The trip to Greece” lyckas vara konstant underhållande, trots att konceptet nu vevas ett tredje varv.Premiär: 15 juni Var: Triart.se
Bild: Alliance Atlantis Media, Nonstop Entertainment
Bild: Alliance Atlantis Media, Nonstop Entertainment

”Morvern Callar” (Lynne Ramsay, 2002)

Skotska Lynne Ramsay är en av mina favoriter, filmvärldens motsvarighet till författaren Donna Tartt, som låter det gå si sådär tio år mellan varje roman. Även Ramsay är pedantiskt noggrann och selektiv i sitt uttryck och har därför ”bara” släppt fyra filmer på tjugo år. Men vilka filmer! Här finns en genuint fångad råhet och regissören backar inte för våld och ondska. Med minutiöst tålamod utforskar hon istället sorg, moral och vad som händer med oss människor när vi känner extrem skuld. Draken film visar just nu två av Lynne Ramsays mästerverk: roadmovien ”Morvern callar” från 2002, och ”Vi måste tala om Kevin” från 2011 med Tilda Swinton i en paradroll efter Lionel Shrivers starka roman. Var: Drakenfilm.se
Bild: Nonstop Entertainment
Bild: Nonstop Entertainment

”The Brink” (Alison Klayman, 2019)

Allt är elitens fel i Steve Bannons universum. Här hänger dokumentärfilmaren Alison Klayman med Trumps tidigare rådgivare, före detta chefsideolog på Breitbart News. Bannon kuskar runt i Europa och möter olika profiler inom de högerextrema rörelserna, bland dem Brexitförespråkaren Nigel Farage och Sverigedemokraten Kent Ekeroth. Tidigare har regissören porträtterat den kinesiske konstnären och aktivisten Ai Weiwei. Nu är det Bannon som, sedan han just fått sparken som Trumps kampanjstrateg, får breda ut sig, orera och skryta – i en film som han själv ser som ren propaganda i syfte att bygga hans varumärke. Det är dock inte någon smickrande bild som växer fram. Var: Drakenfilm.se
Bild: The Sundance film festival
Bild: The Sundance film festival

”The miseducation of Camerun Post” (Desiree Akhavan, 2018)

Här gör begåvade regissören Desiree Akhavan lyhört upp med den kristna extremhögern i USA, och deras vilja att "bota" homosexuella. I centrum står 16-åriga Cameron som blir påkommen när hon hånglar med sin hemliga flickvän på skolbalen. Hennes religiösa familj skickar henne genast till Guds löfte – en kristen internatskola som säger sig kunna ”bota” homosexualitet med bibelstudier. Det visar sig gå dåligt. Snart revolterar Cameron och hennes nya vänner istället mot skolans maktmissbruk och psykologiska terror. Uppväxtskildringen från 1993 har verklighetsbakgrund. Den är bitterljuv, briljant och väldigt välspelad. Var: Drakenfilm.se
Bild: Folkets bio
Bild: Folkets bio

”Kungen av Atlantis” (Marina Nyström och Soni Jörgensen, 2019)

Anslaget till "Kungen av Atlantis" är laddat, spännande, närmast poetiskt. Att just Philip Zandén gestaltar den schizofrene pappan, som tror sig vara Kungen av Atlantis, gör inte saken sämre. Zandén är en ypperlig karaktärsskådespelare och gör en stilsäker tolkning med rätt slags intensitet. Dramakomedin kretsar kring en klaustrofobisk far-son-relation, och berättelsen bygger på Simon Settergrens – som spelar sonen Samuel – egna upplevelser. Samuel har tagit hand om pappan under hela sin uppväxt och lärt sig att parera hans värsta nycker. Samtidigt finns inget som helst utrymme för Samuels egna drömmar och känslor. Var: Viddla.se
Bild: Folkets bio
Bild: Folkets bio

”Vad ska folk säga?” (Iram Haq, 2017)

Sextonåriga Nisha bor i Oslo och lever dubbelliv. Hemma är hon sina Pakistanska föräldrars skötsamma dotter. Vad de inte vet är att hon lever ett mindre strikt tonårsliv med vännerna och har en norsk pojkvän. När hennes pappa ertappar paret skickas Nisha mot sin vilja iväg till släktingar i Pakistan – ett land där hon aldrig har varit. Filmen bygger på regissören Iram Haqs egna erfarenheter, och den starka berättelsen vann publikens pris på Göteborgs filmfestival 2018. Var: Viddla.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.