Jag brukade fantisera om att springa in i förövare på stan. När någon jag kände blivit illa behandlad av pojkvän, pappa eller arbetsgivare drömde jag om att stöta på de som utnyttjat, lurat och bedragit. Släpa ut dem i ljuset, dra dem inför rätta, utnyttja den där kapaciteten för ansvarskänsla som nästan alla människor trots allt – väl? – har. Få fram en ursäkt, en avbön, eller iallafall ett avslut.
Tillfällena uppenbarade sig aldrig, vi bodde i en storstad och att slippa träffa någon var lätt, förresten fanns det ändå ingen jourhavande byäldste redo att spänna blicken i dem. De som skadat någon verkade alltid kunna tralla iväg till nästa sammanhang till synes oberörda, ibland till och med stärkta av sin hänsynslöshet. Deras offer fick försöka hitta sinnesfrid på egen hand, öva på förlåtelse och meditera över begreppet “the high road”.
“Vi gråter inte längre, vi får betalt” sjunger Shakira i sin svårnynnade men lättgooglade “Out of your leage”, den untziga hämnddängan riktad mot hennes exman. När Barca-mittbacken Gerard Piqué, Shakiras make sedan över ett decennium, lämnade henne för en hälften så gammal kvinna så valde hon att inte lämna hämnden till högre makter. Låten slog Youtube-rekord – 63 miljoner visningar på ett dygn – och Shakira kunde på så vis bokföra nederlaget som en intäkt.
Kändisrelationerna och samtalen om dem fungerar som ett ständigt pågående brudigt moralexperiment, där förövaren identifieras och den negativa uppmärksamheten fungerar som straff i sig.
Att stjärnor använder sociala medier-såpan kring dem för att göra sin produktion relevant brukar fungera, även om verken ofta underträffar skvallervärdet (böcker om halvelaka släktingar har jag fått nog av, Miley Cyrus singel “Flowers” om uppbrottet från skådespelaren Liam Hemsworth är ganska långt ifrån hennes bästa). Kändisrelationerna och samtalen om dem fungerar som ett ständigt pågående brudigt moralexperiment, där förövaren identifieras och den negativa uppmärksamheten fungerar som straff i sig.
Jag förstår det enorma intresset för historierna, som ofta påminner om varann. Allmänhetens hårda domar är rättvisan, eller iallafall makten, som mitt yngre jag längtade efter. Att konsumera andras hämnd blir en tröst för de som inte fått sin egen. Det ger känslan av att det trots allt finns rätt och fel, en majoritet som upprätthåller någon slags ordning och trygghet. Att världen trots allt inte bara är ett öppet slagfält, där fräckast överlever.
För vissa figurer i populärkulturen har moralisk indignation och att “äga narrativet” blivit hela sporten. “Vi behöver inte sjunga eller dansa, det är toppen”, som Kim Kardashian konstaterade förra året samtidigt som hennes privatliv fyllde alla sorters medier och i förlängningen marknadsförde hennes produkter. “The family” (eller rakt ut maffian, som hennes ex kallar klanen Kardashian) hamnar alltid på den vinnande sidan, både i rättsfall och i det allmänna medvetandet. Ingen vet riktigt vad deras (ex)mäns versioner är. Vi vet bara att de är lögnare och galna, missbrukare och toxiska, notoriskt otrogna eller sexköpare, numera utskrivna ur sagan.
Hämndhistorierna är kommersiellt gångbara och jag förstår varför. Ju äldre jag blir desto oftare undrar jag dock: hur många förhållanden har (bara) en tydlig bad guy?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vad vill Meghan – mer än att synas?
LÄS MER:Kassörskans menande blickar håller oss på banan
LÄS MER:Halloween har dödat kulturen kring döden
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
