Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gunnar Ekelöf lät sig inte luras

Milde skapare, jag känner mig som en främling i detta land, skriver Mikael van Reis och lyfter i dessa dagar av nazister på gatorna fram texter av Gunnar Ekelöf, som anade vad som skulle komma i Berlin i mitten av 30-talet.

Det pågår en högerextrem mobilisering på alla plan – och den är lika förljugen som den är förslagen. Polisen i Göteborg värnar nu troskyldigt demonstrationsrätten för en skara politiska huliganer vars affärsidé är hot, hat och hets, vilket understöds av deras dokumenterade våldskapital. Tramp, tramp, tramp. Det är absurt och man känner hånflinet från NMR.
Polisen verkar inte kunna stava till antisemitism och delar istället ut förhållningsorder per flygblad som om NMR vore en sorts marscherande scoutpatrull att hålla ordning på inför den 30 september, som även är dagen för judiska Yom Kippur.
Milde skapare, jag känner mig plötsligt som en främling i detta land. Varifrån kommer nu denna principfasta naivitet, denna omsorgsfulla aningslöshet? Kanske är det ett speciellt svenskt lyte. 


En som inte lät sig luras var Gunnar Ekelöf som tillbringade hösten 1933 i Berlin. Han bevittnade hur SA-avdelningar marscherade dag och natt med muntra kampsånger: ”min svåraste klocksöndag var Totensonntag 1933”. Stormavdelningarna marscherade glatt sjungandes till sorgeringningen från Gedächtniskirche.
Ekelöf skrev till Elmer Diktonius: ”tyskland är ett moraliskt helvete… europas sjuke man, bacillhärden, den stora dimman”. Poeter har vaksamma antenner. Ekelöf anade vad som skulle komma. 1934 kommer Dedikation, hans andra bok. Där finns dikten Höstsejd med hela det kusliga varslet. I dag är Förbundsrepubliken Tyskland tack och lov något av Europas demokratiska garant.

Utan att vara alarmistisk utan mest vaksam vill jag lyfta fram en annan och senare Ekelöfdikt. Det är titeldikten ur Non serviam från fredsåret 1945. Det är den mest klara och bestående mänskliga betraktelsen av rasismen och nazismen som vi äger i den svenska litteraturen. Non serviam – det betyder, jag tjänar inte.
När nu de kyrksamma och kulturintresserade Sverigedemokraterna mobiliserar sina bigotta begåvningar och därmed även den svarta, tjänstvilliga svansen, skall den dikten läsas noggrant. Den uttrycker – med sin tids språkbruk – ett försvar för ett annat Sverige än det som proklameras som patenterad svenskhet. Så här lyder den:

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!
                                 *
Jag har av ett blod som aldrig kan spädas
i mina ådror ett dricksglas fullt!
Och alltid skall juden, lappen, konstnären i mig
söka sin blodsfrändskap: forska i skriften
göra en omväg kring seiten i ödemarken
i ordlös vördnad för någonting bortglömt
jojka mot vinden: Vilde! Neger! –
stångas och klaga mot stenen: Jude! Neger! –
utanför lagen och under lagen:
fången i deras, de vitas, och ändå
– lovad vare min lag! – i min!
 
Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!
 
En gång, i de korta, milda
de fattiga stundernas vilda Sverige
där var mitt land! Det var överallt!
Här, i de långa, välfödda stundernas
trånga ombonade Sverige
där allting är stängt för drag ... är det mig kallt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.