André Oscar Wallenberg, urpatriarken i Wallenbergsfären, räknade sig själv till medelklassen. Eftersom han var biskopsson och måste arbeta för sin försörjning samt gifte sig med kvinnor av folket, kunde han inte gärna kallas aristokrat. Han ansåg sig därmed befinna sig i mitten av klasskalan, trots att han var Stockholms rikaste man vid slutet av 1800-talet. Efter många generationers insocialisering menar dock Jan Guillou i Aftonbladet (23/5) att Wallenbergarna faktiskt blivit överklassen, men det har tagit sin tid.
Enligt Guillou råder det stor förvirring idag kring vilka som tillhör överklassen. Många nyrika vill gärna se sig som tillhörande denna klass. Guillou vill dock verkligen understryka att bara för att man är rik, ja rentav miljardär, tillhör man inte denna exklusiva skara. Här tar han den forne Skandiachefen Lars Ramqvist som exempel.
Under Skandiahärvan, som briserade 2003, förde Lars Ramqvist och några andra direktörer över kapital från pensionsspararna till aktieägarna – och inte minst till de egna bonusprogrammen. Ramqvist blev förmögen och försökte ta sig in i de fina kretsarna, bland annat genom inköp av ett slott vid Mälaren.
Guillou är inte imponerad. Han menar att det krävs att” hans barn och barnbarn går på internatskolan Lundsberg de närmaste femtio åren, lär sig tala i näsan på rätt sätt och gifter in sig i den traditionella överklassen” för att räknas.
Han skriver också att det krävs åratal av drill i klädstil, bordsskick, fin konversation och måttfullt uppträdande för att bli en överklassperson.
Avskyn mot uppkomlingar har varit en konservativ sport, så länge det funnits skrivna källor.
Att man via pengar inte ska kunna träda in i de övre klasserna, har varit ett återkommande tema i historien. Den franske dramatikern Molière skrev på 1600-talet pjäsen ”Den adelstokige borgaren”. Där driver han med de tidstypiska pretentiösa borgerliga uppkomlingarna och deras desperata försök till social klättring och viljan att bli tagen för överklass, genom fina kläder och etikettskolor.
Redan i Gamla testamentet finns en tydlig irritation från folkgruppen israeliterna mot folkgruppen filistéerna. Dessa kom upp sig ekonomiskt men saknade de rätta traditionerna och vanorna. (Begreppet filisté kom sedan att leva kvar som en synonym till ordet bracka.) Avskyn mot uppkomlingar har varit en konservativ sport, så länge det funnits skrivna källor.
För den etablerade överklassen har det också alltid varit anor, bordsskick och måttfullt uppträdande som varit avgörande för om man tillhör överklassen – inte förmögenhetens storlek. Guillou arbetar på i denna anda och det är inte första gången han agerar gränsvakt åt överklassen.
Så sent som förra hösten pågick en debatt om hur pass förmögen författaren Jens Liljestrand faktiskt blivit genom sina böcker. Liljestrand tyckte att han levde ett liv i överflöd, men Guillou tryckte till honom med repliken: ”Du är född medelklass och du kommer att dö medelklass.”
Ramqvist kanske inte vet vilken gaffel som går till vilken rätt eller bär kostymer uppsydda på Savile Row – men vad han lyckades med var att göra sig själv mycket förmögen på vanliga människors hoparbetade pensionspengar.
För alla andra, som inte måste försvara sig mot uppkomlingar som snabbare än humlen klättrar mot toppen eller författare i röda sportbilar, är frågan om Guillous klassförståelse är relevant. Vad är poängen med att peka ut några som överklass överhuvud taget om de inte har makt?
Med stora förmögenheter kommer inflytanden över andras liv som rätt bordsskick aldrig kan ge. Ramqvist kanske inte vet vilken gaffel som går till vilken rätt eller bär kostymer uppsydda på Savile Row – men vad han lyckades med var att göra sig själv mycket förmögen på vanliga människors hoparbetade pensionspengar. Han har därmed haft riktig makt, kontroll och inflytande över andra människors liv.
Trots Ramqvists slottsinköp möttes han bara av förakt i överklassen och inte alls av acceptans, skriver Guillou. Frågan är dock om det verkligen är utifrån överklassens perspektiv vi idag ska bestämma vem som befinner sig på toppen?
Samhällshierarkier har i årtusenden förståtts från elitens perspektiv och här är det sådana som Ramqvist och Liljestrand som är problemet. De försöker slingra sig in i salonger de inte ska vara i och kalla sig saker de inte är.
Men man kan också vända på steken och utgå från perspektivet hos Skandias svindlade pensionärer. Där är det inte den rätta slitningen på oljerocken som markerar topposition i samhällshierarkin, utan vem som har makten över ens inkomst och i förlängningen överlevnad.
I ett modernt samhälle måste det vara makten över kapitalet, nyrik eller inte, som avgör om man befinner sig i toppen av klassamhället och inte en klassanalys hämtad från Gamla Testamentet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Mannen Myten Minglet” av Micael Bindefeld & Malin Roos
LÄS MER:Recension: ”Himmlers Sverige” av Lennart Westberg
LÄS MER:Recension: ”Riggat” av Petter Larsson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
