Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: ”Gudfaderns” skapare gör motstånd mot nostalgin

Den här veckan fyller ”Gudfadern” 50 år och snart kommer en tv-serie om inspelningen av den klassiska filmen. Men regissören Francis Ford Coppola väljer bort nostalgin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Stå aldrig still” sjöng Joakim Thåström på sin första soloplatta 1989. Om det var en uppmaning till ständig kreativ framåtrörelse så har den turnéaktuella ikonen hållit fast i devisen. Annars svårt i en popkultur där många tvingas kuska runt och framföra 30 år gamla album för att pröjsa hyran.

I filmvärlden, där pengarna är större och grindvakterna fler, har denna nostalgiekonomi nått peak vansinne. Ingen kan hålla reda på vilken reinkarnation av Läderlappen som nu vevas på bio – men alla vet att Robert Pattinsons emofladdermus inte blir den sista att flaxa i ett regnigt Gotham.

Därför är det så tillfredställande att stöta på motståndsrörelser.

Häromveckan hittade jag den på oväntad plats. Då inleddes påminnelsen om att det är 50 år sedan som Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” fick premiär – den 24 mars 1972 närmare bestämt. New York Times har redan slagit upp en ”minns du”-intervju med Al Pacino och bakom-kulisserna-artiklarna dyker väl upp till helgen. Där har i och för sig Vanity Fairs filmskribent Mark Seal redan tagit priset med boken ”Leave the gun, take the cannoli”. I löjeväckande, men rolig, detalj går han igenom exakt allt med ”Gudfadern”. Man får veta precis hur involverad den riktiga maffian såg till att vara (mycket) och hur arg Frank Sinatra blev över att filmens sångare var så uppenbart baserad på honom (väldigt). Inspelningen var lika spännande som filmen och självfallet är den redan omvandlad till påkostad dramaserie – premiär 28 april.

Man får veta precis hur involverad den riktiga maffian såg till att vara (mycket) och hur arg Frank Sinatra blev över att filmens sångare var så uppenbart baserad på honom (väldigt).

Fast intressantast är läsningen om hur en ung Coppola, som tog jobbet för att han var pank, kämpade mot filmstudions ledning i varje fråga. Det är han som tvingar in Diane Keaton och den okände Pacino i rollerna. Som kräver den då uträknade Marlon Brando.

Men när Coppola ser tillbaka på perioden i en intervju med tidskriften GQ (17/2) är det tydligt att han sätter en ära i att aldrig stå still. Jo, visst blev det uppföljare. Men trots den bombmatta av Oscars som följde, trots att Coppola kunde välja och vraka, så gör han under hemska omständigheter en film som ingen annan regissör vill komma nära med en pinne – ”Apocalypse now”.

För tio år sedan ledde en dokumentärfilmsinspelning till att jag bodde ett par dagar på Coppolas vingård i Kaliforniens Napa Valley. En morgon hade ett annat team intervjuat honom om New Hollywood-åren, och Coppola anförtrodde sig suckande om den ström av tillbakablickandeförfrågningar som kommer med stigande ålder.

Skribenten tillsammans med Francis Ford Coppola vid intervjutillfället. Bild: Privat
Skribenten tillsammans med Francis Ford Coppola vid intervjutillfället. Bild: Privat

Jag, som snart skulle pumpa honom om Ingmar Bergman, skämdes och frågade för att lätta upp stämningen om produkterna som fyllde den ombyggda lada där jag bodde. Mängder med vin, olivburkar och pastasåser som bar hans namn. Den matglade regissören sken upp och förklarade att livsmedel gjort honom rikare än filmproduktion. Därför kunde Coppola nu finansiera allt som Hollywood förvägrade honom. Som att experimentera med direktsänd film (se boken ”Live cinema”, GP 30/4 -18).

I GQ-intervjun berättar den 82-årige regissören att han nu stoppar 120 miljoner matdollar i sitt största projekt någonsin. Filmen ”Megalopolis” ska väcka tankar om huruvida samhället vi lever i är det enda tänkbara.

Självfallet kan en legend som Coppola få mycket mer pengar från Hollywood. Det räcker med att skriva på för en ny maffiafilm. Eller placera sitt dystopimanus i Gotham och klä huvudpersonen i spandex.

Men Francis Ford Coppola vet att det fortfarande finns filmpublik där ute som inte består av mentala treåringar. Och att konstnärer – för att citera en av Thåströms idoler – inte bör se sig om.

Läs fler texter av Hynek Pallas:

LÄS MER: ”Fight club” floppade – och blev en modern klassiker

LÄS MER: Viktigare än någonsin att skilja på demokrati och diktatur

LÄS MER: Sluta vara naiva – rysk propaganda är ett vapen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.