Gud i flickornas universum

ANNONS
|

I Hannele Mikaela Taivassalos Runebergsprisade roman Fem knivar hade Andrej Krapl är Gud en kvinna. Emellanåt är det också hon som för ordet, ett mycket sparsmakat ord, där frågor formuleras snarare än svar levereras. En enda gång ingriper denna Gud, tar sig namnet Mikaela och visar romanens hjältinna, Alisa, var hon kan återfinna sin mor.

Prologen består, likt Gamla testamentet, av Genesis och Exodus. Fast i omvänd ordning. Först uttåget, så skapelsen. Sedan gör frestaren entré i Andrej Krapl, alias Fjodor Karil Konstantinovitj, alias Jakob Axelson, gestalt. Andrej Krapl är predikant, knivkastare och förförare. Han öppnar sextonåriga Alisas liv (och väcker hennes sexualitet), han lär henne att gå mycket långsamt men han blir också den som lämnas kvar, när Alisa en dag går vidare på egen hand. Hon ger sig ut på en odyssé där hon, likt en hundvalp, följer den flock eller karaktär som leder. Mer eller mindre slumpartat hamnar hon än här, än där. För det mesta hos människor som skänker henne vila, en soffa att sova i och mer eller mindre altruistisk omsorg. Någon gång hos en människa, en man, representerad av Jägaren, som vill henne ont: behärska och förödmjuka. På sin vandring, som antydningsvis (eller möjligen bara i mitt huvud) går via Helsingfors, Köpenhamn till New York för att sedan vända om tillbaka till Helsingfors och slutligen den gyttjiga ursprungsbyn, antar Alisa olika identiteter med olika personlighet och namn. Jelisaveta (Andrej Krapls unga älskarinna), Helena (en karsk och pratsam ung kvinna), Eve (skör och lite vilsen). Till slut är hon åter Alisa, samma men en annan.

ANNONS

Bibeln alltså. Men också Dantes vandring i den Gudomliga komedin (det är Gud och ingen annan som följer Alisa den allra sista biten), John Miltons förlorade paradis (återkomsten till den leriga österländska by där allt en gång startade och allt är annorlunda) och David Lynchs Twin Peaks. Romanens Sodom, den ljusspelande men också ljusskygga Tokio Bar, är som hämtad ur Twin Peaks - och nog finns det också ett sågverk centralt placerat i Alisas födelseby. (Det sågverk som tog hennes fars liv och tidigt lämnade Alisa och hennes städerskemamma ensamma i det smutsvita 60-talshuset på den regntunga, gyttjiga åkern.)

Taivassalo leker öppet med sina referenser, ändå går mina tankar främst till hennes finlandssvenska kollega, Monika Fagerholm. Precis som Fagerholm är Taivassalo nämligen en befriande, lojal och osentimental gud i det flickornas universum som annars så lätt dväljs i utsatthet och underordning.

Så tar också Alisa med sig fyra av Andrej Krapls fem knivar. Tre förlorar hon igen nästan genast, men den fjärde har hon kvar, instoppad vid psalm nummer 45 i den psalmbok som får fungera som slida genom hela odyssén. Psalmen börjar: "Huru länge skall mitt hjärta. Sucka, söka efter friden. Och med outsäglig smärta. Aldrig finna den i tiden?" , vilket i romanen återkommer som en kursiv slinga. (Läser man psalmversen vidare, återfinns också det för berättelsen så genklingande: "Stilla, heligt dunkla minne /Av ett Eden som försvunnit ...".) Med Andrej Krapls kniv, klarar sig Alisa undan både våldtäktsförsök och ficktjuvar och framförallt ger den henne den trygghet som gör det möjligt att mogna utan att tryckas ner.

ANNONS

Fem knivar följer som den klassiska utvecklingsromanen Alisas läroår, vandringsår och, åtminstone konturerna av, mästarår. Men romanen understryker samtidigt att det inte går att vända tillbaka. "När man vänder om är också det en ny väg." Ett tema som i upplösningen ges ytterligare en dimension när Andrej Krapl frågar om "den som blivit lämnad någonsin /kan/ vara den som sedan kommer tillbaka igen?".

Så verkar också Gud, i Hannele Mikaela Taivassalos berättargestalt, hon frågar utan att svara. Hon låter Alisa berätta med hemligheterna bevarade. Alisa minns, men kanske minns hon fel. Och kanske är det inte alltid samme Jägare som hotar henne. Kanske är de många olika. Mitt i hemligheterna står Alisas, alias Taivassalos, sprittande språk, lika stil- som självsäkert, lika infallsrikt som fantastiskt. Ta bara beskrivningen av Alisas första mens. Efter att ha väntat och väntat på det första blodet, gnistrande, upproriskt och hädiskt, tecknet på att oskuldstiden och trädan skulle vara till ända, så kommer det och är bara "skitbrunt och tjockt".

Jag förstår att juryn valde att ge Runebergpriset 2007 till Fem knivar. Det är en så enastående och originell roman. Jag är också så glad över att den svenska litteraturen fått ännu en trogen gud i flickornas universum och att Alisa inte förs tillbaka till ursprunget för att knyta ihop säcken runt sig själv och Andrej Krapl, utan självmedvetet tillåts deklarera att hon inte alls ska stanna, men däremot kanske kommer tillbaka någon gång.

ANNONS

ANNONS