Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Serietecknaren Johan Wanloo Bild: Jonas Lindstedt

Gud förbjude att jag någonsin blir bäst

Johan Wanloo: "Problemet är att jag inte är intresserad av att bli mitt bästa jag. Det skulle vara förödande."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så fort jag loggar in på Facebook eller något annat socialt media nuförtiden nås jag alarmerande ofta av annonser från människor som vill hjälpa mig “bli mitt bästa jag.”

LÄS MER: Bara kända människor borde få twittra

Mestadels handlar det om vältränade män i trånga skjortor och headset. De visar alltid tänderna i stora, tillkämpade leenden. Inte sällan är de fotograferade just när de slänger ut en muskulös arm mot ett pajdiagram.

Kvinnor förekommer men inte lika ofta. Man fattar att de säger något om inspiration, kreativitet eller att brinna.

Förmodligen allt samtidigt.

Det finns förstås undantag från formeln. En kvinna som kunde hjälpa mig bli superinspirerad log brett in i kameran samtidigt som hon gjorde plankan. En skäggig yngling som försäkrade att precis allt var möjligt stod på huvudet i bar överkropp på en bergstopp.

Problemet är att jag inte är intresserad av att bli mitt bästa jag. Det skulle vara förödande.

Mitt bästa jag skulle till att börja med inte kunna skriva några raljanta, sarkastiska och provokativa krönikor.

Mitt bästa jag skulle definitivt aldrig ha ritat några serier eller skämtrutor. De roligaste av dem är påhittade av mitt mest avundsjuka, elaka och med flit missuppfattande jag.

Mitt bästa jag skulle vara en ointressant och arbetslös fattiglapp.

Vad är ens “bäst” egentligen?

Jo jag vet att en sak, ett ting, kan vara bäst. En kamera kan vara den bästa kameran som går att köpa.

En idrottares syfte är att vara bäst. Det är väldigt lätt att mäta. Den som springer fortast är bäst på att springa fort. Den som slår ner den som slagit ner flest andra människor tidigare är bäst på att slåss. Men det finns i själva verket väldigt lite inom idrott som går att applicera på resten av samhället när man tänker efter.

Men vad är bäst när det gäller vanlig allmän mänsklighet?

Hur definierar man “bäst” inom konst och kultur? Det är ju det område där jag är verksam och således skulle vara behjälpt av att bli mitt bästa jag inom.

Är till exempel den musiker som tjänar mest pengar bäst? Det skulle betyda att Ed Sheeran är bättre än The Ramones och det vet vi allihop är dumheter.

LÄS MER: Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet

Jag kommer ihåg hur jag för några år sedan tvivlade på min förmåga. Jag tyckte allt jag gjorde var dåligt. Varje streck var en kamp. Jag hittade de teckningarna häromdagen när jag städade min ateljé. De var skitsnygga. Och de var skitsnygga för att jag tvivlade. Den som är bäst tvivlar inte. Utvecklas inte. Varför skulle hen?

Mitt bästa jag är inte till nytta för någon. Behåll era kurser. Jag tänker inte gå på era föredrag. Gud förbjude att jag någonsin blir bäst.

Jag hör redan nu invändningarna. “Men Johan, det handlar ju bara om det bästa för dig och ditt liv just nu!”

Det låter ärligt talat som en ängsligt fladdrande brasklapp, men om man tolkar det så är jag ju redan mitt bästa jag. Mitt sarkastiska, raljanta, småelaka och med flit missuppfattande, bästa jag.