Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anna Björklund: Graviditetshjärna är ingen ursäkt

När politiker börjar skylla märkliga beslut på hormoner kan man fundera över vad det kan innebära i förlängningen. Anna Björklund skriver om sin graviditet och hur gravidhjärna inte är en ursäkt för att ta dåliga beslut.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det var ingen som visste exakt varför man slapp skolgympan om man sa att man hade mens, men det gjorde man. Det fanns inget nedskrivet som sa att skolplikten slutade gälla vissa dagar i månaden och egentligen inga strikt logiska argument till varför den skulle göra det heller, men ändå satt en ganska stor andel av tjejerna där på bänken och tuggade tuggummi varje vecka, oombytta och omöjliga att ifrågasätta.

När EU-parlamentarikern Sara Skyttedal röstade nej till att översätta coronainformation till invandrargrupper – de som drabbats hårdast av viruset – förklarade hon det med “gravidhjärna”. Annie Lööfs strategiskt viktiga helomvändning i välfärdsfrågorna motiverades med särskilda insikter som hon ska ha fått under sin senaste förlossning. Är man på smällen, herregud, då fungerar man ju inte riktigt som vanligt, det vet ju alla.

LÄS MER: Politikerna hänger inte med i den svenska drogkulturen

Och visst, det känner jag igen. Under min senaste graviditet, som aldrig verkar ta slut, har jag hindrat mig själv både från att flytta till en gammal väderkvarn med torrdass och att köpa en ö i finska skärgården, liksom från ett infall att avliva en fullt frisk och relativt högt älskad katt jag haft i tio år. Förändringar i livet, de hormonella inräknade, gör saker med en.

Frågan är hur mycket det specifikt kvinnliga har med det hela att göra. Den nyskilda och krisande Ebba Busch bröt mot smittspridningsrekommendationerna för att festa, och herregud, 300 hotshots är kanske precis vad hon behöver. Men att ha kompisar som fyller jämnt är inget bara tjejer utsätts för, ändå gick hennes kön tydligen inte att hålla ur ekvationen när Ebba skulle bemöta kritiken.

Partiledaren försvarade sig på Instagram med att kvinnliga politiker får utstå så mycket “hot och trakasserier på internet” och mina tankar gick åter igen till en orienteringsdag i oktober där det gick att slippa undan snålblåst med en hänvisning till den feminina mystiken.

Vår utrikesminister Ann Linde följde samma mönster efter en havererad intervju i tysk tv i somras, som hon kommenterade med att hon kanske borde ha “lett lite mer, varit lite mer kvinnlig”. På så sätt antydde hon att hennes totala misslyckande bara var något de misogyna tittarna såg, ministern viftade med tjejflagg och krävde därmed att vapnen skulle läggas ner.

LÄS MER: Alexander Bards fall är ett modernt gladiatorspel

Och visst, samtiden kräver mycket av kvinnor. De, vi, jobbar genom graviditet, småbarnsår, pms och vallningar, karriärer väntar inte och chefer hinner tänka om medan kvinnor distraheras av det feminint oundvikliga. Att omvärlden ibland vänder blicken åt andra hållet, erbjuder ett säte på bussen eller har överseende med en fläckig blus, är bara rimligt. Sådana små undantag för tjejhalvan kommer man förhoppningsvis alltid göra i ett civiliserat samhälle.

Men att vara tjej är ingen sjukdom och vad jag vet finns det inget i östrogen som gör att det inte går att ha en ryggrad samtidigt. Att kvinnliga makthavare hänvisar till sitt kön varje gång de vill ducka ansvar och slippa följdfrågor urlakar hela överenskommelsen. För mens-skolkarna var trots allt inte särskilt svåra att se igenom, varken då eller nu.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.