Det är sommar och solglasögon som råder i Halland när jag besöker Mjellby konstmuseum. Kontrasten till självporträttutställningen är slående. På kaféer och stränder döljs ögon bakom mörka linser, på museet genomkorsas rummen av granskande blickar. För något som rent visuellt skiljer självporträtt från andra porträtt är de stirrande ögonen. Det har oftast en rent praktisk förklaring i den traditionellt arbetande konstnärens bruk av en spegel, men har med tiden blivit ett slags signum för genren.
I andra porträtt vänds blickarna ofta åt sidan. Men i självporträttet möter betraktaren konstnärens blick på samma sätt som konstnären mötte sin egen under arbetet. Medan andra delar av självporträttet ofta får en friare behandling, där konstnären framställer sig som hon vill bli sedd, behålls de granskande ögonen som tecken för arbetets utforskande och avslöjande karaktär. I självporträttet nagelfar konstnären sig själv - eller vill i varje fall få oss att tro att hon gör det.
I spegeln kan vi inte se oss själva vända bort blicken. Vi kan studera olika delar av vår kropp men varje gång vi riktar synen mot ögonen möter vi oundvikligen vår egen undersökande blick. Självporträtt svarar därför mot en erfarenhet vi alla delar. Ändå har de något mystiskt över sig.
Mystiskt därför att de tycks säga något mer om konstnären än vad som är synligt på ytan. Föreställningar om vad denna osynliga kvalitet skulle vara har växlat över tid, men har ofta handlat om att man i ansiktet och i synnerhet ögonen kan utläsa något om personligheten. Att det yttre avspeglar inre egenskaper. Under modernismen formulerades detta många gånger i psykologiserande termer. Ögonen är själens spegel. Under postmodernismen talades det i tället om maskerad. Det iscensatta fotografiet blev också tidens mest typiska genre. Lotta Antonssons bidrag till utställningen av sig själv som hund från 1994 är ett bra exempel.
Trots allt utgör ansiktet och ögonen en ganska begränsad del av ett självporträtt. Det mesta av duken, fotopappret eller videoprojektionen upptas av annat. Konstnären tycks ofta ha fokuserat på just det övriga. Jag blir fascinerad av bakgrunden till Gunnar Löbergs dubbla självporträtt, där han med pastosa parallella penseldrag delat in bakgrunden i rutor. Liksom av den samplade ljudbilden i Goran Hassanpours hysteriskt roliga video där han på ett slags Rinkeby-svenska beskriver hur inträdesbiljetten till Konsthögskolan ska göra honom till värsta världsmästaren i konst. Varför skrivs det så sällan om de konstruktiva och tekniska aspekterna av självporträtt?
Det finns några undantag på utställningen där vi inte möter konstnärens blick. Anneé Olofsson blundar sig igenom en stor del av sin video, om än med ögon målade på ögonlocken. Gösta Sandels, Agnes Cleve och Alvar Jansson ser åt sidan. Mest utmanande är nog ändå Carl-Erik Hammarén i sina ogenomsiktliga glasögon. Det är en målning som är omöjlig att studera utan att bli uppslukad av färgens rent materiella egenskaper, i synnerhet de lila partierna på och kring näsan. Det är ett verk som upplöser sin genretillhörighet, självporträttet absorberar betraktaren till den grad att det blir bara färg. Vore det inte en anakronism skulle jag utropa Hammarén till en effektivare dekonstruktivist än Carin Ellberg, som påstås ha underminerat genren genom att måla ett självporträtt om dagen under flera års tid. Jag har svårt att se det även om massverkan när tiotals likartade bilder ställs ut tillsammans möjligen ifrågasätter varje enskilt verks unicitet. Som övningsstycken uttrycker de konsekvens och dedikation, liksom dagsform och humör.
Utställningen, som om det inte redan framgått är väl värd ett besök, tänjer alltså gränserna för genren. Några av verken kan bara med största tveksamhet kategoriseras som självporträtt. Hit hör exempelvis Marianne Lindberg De Geers afrikanska figurer på svenska hötorgsmålningar. Jag funderar också över Ellen Nymans video Spacecampaign: Gothenburg. Filmen visar hur hon klätt ut sig till afrikan med hjälp av ett gult tyg från Ikea och med skylten "Whites only" deltar i demonstrationerna mot EU-mötet 2001. Bra verk, men blir det ett självporträtt när hon låter någon annan filma? Inte blir det självporträtt om jag låter någon annan fota eller filma mig? Ligger det inte självporträttets väsen att det är samma person som både avbildar och avbildas, är både subjekt och objekt?
Nymans verk känns ändå viktigt i sammanhanget eftersom utställningen domineras stort av vita nordbor. Vi lär oss under vår uppväxt att känna igen och differentiera olika ansiktsdrag som är vanliga i vår omgivning. Betydligt svårare har vi med ansikten från andra kulturer. För de flesta svenskar ser alla japaner ut att vara lika som bär, och vice versa. I kombination med samtidens etnotistiska diskurs kan detta få obehagliga konsekvenser. Ett symbolladdat klädesplagg - exempelvis en turban eller huvudduk - i kombination med ett icke-europeiskt utseende och ett fördomsfullt tänkande kan producera obehagliga reaktioner. I synnerhet om vi inte känner igen oss i den andres ögon.
