Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gränser som luckras upp

"Tyvärr lämnar författarna frågan när den bränner till som mest" skriver Mattias Hagberg om A clean house.

A clean house? är en studie av svensk korruption. Tyvärr stannar författarna i teorin och nöjer sig med att konstatera att ett system med oklara gränser mellan privat och offentligt är problematiskt, skriver Mattias Hagberg som hade önskat att de vågat ta konsekvenserna av sina egna resonemang.

Den traditionella bilden av korruption är ofta enkel. Det är en bild av politiker och tjänstemän som utnyttjar sin ställning för egen eller någon närståendes räkning.
Under de senaste månaderna har vi fått flera nya exempel på den här typen av maktmissbruk. Nyligen fick riksrevisorn Susanne Ackum avgå efter misstankar om vänskapskorruption. Samma sak med Mona Sahlin några månader tidigare. Och i våras avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att två höga tjänstemän på Skatteverket hade varnat vänner, som de visste skulle granskas av den egna myndigheten.

I debatten kring dessa, och andra liknande händelser, står individen i centrum. Det handlar alltid om rötägget, den enskilda politikern eller tjänstemannen som gått över gränsen.
Men tänk om detta perspektiv är alltför snävt? Tänk om själva systemet håller på att bli korrupt?

Tanken slår mig medan jag läser den färska studien A clean house? Studies of corruption in Sweden, skriven av några av landets främsta experter på korruption. Deras ingång är först och främst teoretisk. De undersöker vad korruption är, alltså hur begreppet ska definieras, och de frågar sig hur samhällets organisering påverkar graden av maktmissbruk. Jag vet att det låter torrt och abstrakt men det är faktiskt brännande läsning med tydlig bäring på vår samtid.

Författarna skissar den svenska korruptionshistorien. Under artonhundratalet förvandlades statsförvaltningen från ett ruttet bygge till en modern och rättssäker konstruktion. Samma sak hände med kommuner och landsting vid mitten av nittonhundratalet. Sverige blev på bara några årtionden ett av världens minst korrupta och mest rättssäkra länder. Och tillit blev en naturlig del av samhället. Onekligen en bedrift att vara stolt över.
Men sedan dess har något hänt. Flera undersökningar visar att svenskar i allmänhet håller på att tappa förtroendet för det offentliga. Förvånansvärt många menar att Sverige är ett korrupt land.

Förklaringen söker författarna till A Clean House? i den förändring som det svenska samhället genomgått sedan slutet av åttiotalet. De pekar framför allt på den uppluckring som skett mellan det offentliga och det privata. Pengar och människor flyter numera smärtfritt mellan näringsliv, stat och kommun. Och för varje år borrar sig det privata allt längre in i det offentliga. Lobbyister, konsulter och politiska tjänstemän rör sig obekymrat mellan näringsliv och politik. Tänk bara på Göran Persson som glatt lämnade partipolitiken för konsultlivet, eller på Filippa Reinfeldt som först privatiserade Stockholms sjukvård och sedan själv gick till den privata vårdbranschen. Båda kapitaliserar de nu på sina politiska karriärer.

Eller tänk på alla privata utbildningskoncerner och vårdbolag som mjölkar det offentliga på pengar, eller alla byggbolag som ingår tajta partnerskap med kommuner för att exploatera mark tillsammans.
Detta är onekligen ett skifte som gjort för oegentligheter.

Tyvärr lämnar författarna till A Clean House? frågan, när den bränner till som mest. De stannar i teorin och nöjer sig med att konstatera att ett system med oklara gränser mellan privat och offentligt är problematiskt. Själv hade jag önskat att de vågat ta konsekvenserna av sina egna resonemang och säga rakt ut att vi håller på att bygga ett ohållbart samhälle.

En som länge varnat för just detta är den amerikanske statsvetaren och politiske filosofen Michael Waltzer. Han menar att vi riskerar att glömma liberalismens största uppfinning – åtskillnaden. I essän ”Liberalismen och åtskillnadens konst” skriver han att liberalismen är ”en värld av murar, och att varje sådan mur skapar en ny frihet”. Idén är enkel. Enligt Michael Waltzer är det moderna västerländska samhället uppdelat i olika sfärer – som staten, marknaden och det civila. Varje sfär är viktig på sitt sätt och styrs av sina egna principer och sina egna värden. Marknadens princip är vinst, statens är rättvisa. Mellan dessa sfärer gäller det att hitta balans. Det krävs, skriver Michael Waltzer, inget avskaffande av marknaden för att skapa ett rättvist och rättssäkert samhälle, utan enbart en förvisning av marknaden till dess rätta plats.

Med andra ord; för att samhället ska fungera måste det finnas gedigna ”murar” mellan det offentliga och det privata. Och med Michael Waltzers ord blir det också tydligt att de senaste årens uppluckring av dessa gränser inte ska beskrivas som en liberalisering utan som ett försök från näringslivet att kolonisera det offentliga.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.