Joanna Górecka: Gränsen mellan girlpower och koppleri är tunn i Onlyfans-eran

I BBC-dramat ”Mood” faller tjejer offer för trafficking under feministiska förtecken. Huruvida plattformar som Onlyfans bäddar för frigörelse eller förtryck har debatteras länge. Klart är iallafall att gränsen sällan varit lika hårfin, skriver Joanna Gorecka.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

BBC-dramat ”Mood” har gått under radarn i Sverige sedan det släpptes på SVT Play i höstas. Det är märkligt. Dels eftersom serien vid sin brittiska premiär liknades vid succéer som ”Fleabag”, ”Girls” och ”I may destroy you”. Men också för att ”Mood” kastar ljus på ett särskilt intressant samtidsfenomen. Precis som sina tv-föregångare utforskar den mänskliga, defekta och ibland osympatiska kvinnliga karaktärer. Men serien ger sig dessutom på att peta i den variga bakterieodling som är influencers, prostitution och koppleri.

En snabb sammanfattning: Sasha (spelad av serieskaparen Nicôle Lecky) är en misslyckad sångerska som nyss blivit hemlös. Hon börjar hänga med kreatören Carly (vilket är ett malligare ord för influencer) som har ett stort vitt hem, stora vita porslinständer och lever jetsetliv. Carly gör lite samarbeten men det står snart klart vilka uppdrag som egentligen står för fiolerna. Hon introducerar Sasha för en Onlyfans-liknande galax, en prenumerationstjänst där man kan tjäna pengar på avklädda videos och nakenbilder. Genom löften om egenmakt och lätta pengar blir Sasha snart övertalad att testa. Det blir början på en blixtsnabb gränsförskjutning. Innan Sasha vet ordet av säljer hon och Carly sex i en läskig lyxvilla i Dubai med beslagtagna pass. En tom tigerbur i den flådiga trädgården blir en övertydlig metafor för trafficking och sexslaveri.

ANNONS

Trots några forcerade musikalnummer och en del nötta klyschor så illustrerar den här serien hur snortunn gränsen är mellan girlpower och trafficking i Onlyfans-eran.

Pennfejden om huruvida Onlyfans är en plattform för frigörelse eller förtryck har pågått sedan tjänstens pandemigenombrott. Kritik mot sajten har ofta avfärdats som slutshaming; det är ju kvinnor som tar kommandot över sin egen nakenhet! De gör det på egna villkor och kammar hem stålarna! Men precis som det skildras i ”Mood”, så finns det gott om människor som gladeligen skördar där de inte sår. Även här kryllar det av hallickar.

Innan Sasha vet ordet av säljer hon och Carly sex i en läskig lyxvilla i Dubai med beslagtagna pass. En tom tigerbur i den flådiga trädgården blir en övertydlig metafor för trafficking och sexslaveri.

Fenomenet e-pimping släpades fram i ljuset av New York Times under 2022: Gubbar som agerar ”managers” åt Onlyfans-modeller och håvar in ibland så mycket som 70 procent av intäkterna (20 procent går till plattformen själv).

Och så har vi Hannibal vid porten, en av världens största manliga influencers – Andrew Tate. Länge var han okänd för de flesta svenskar. I flera år var han ett helt avlägset väsen, en väldigt äggformad Jordan Peterson-metastas som gormade om att killar måste bädda sängen. En slags sträng incelnanny. Men förutom att lära sina miljontals följare att de borde vifta med ett svärd hemma för att ”visa vem som bestämmer” utbildar han sina anhängare i sin ”loverboy”-metod, alltså hur man lurar in kvinnor i kärleksrelationer för att sen tvinga dem att utföra sexuella handlingar på film. Filmer som sen kan säljas och göra killarna rika nog att köpa massor av fula bilar.

ANNONS

Så, medan kvinnor matas med budskap om att det kan finnas något revolutionärt och frigörande med att sälja naket innehåll, predikar en fraktion manliga förebilder om hur män kan förvandla fenomenet till koppleriverksamhet.

En scen från ”Mood” bränner innanför pannbenet. En trött familjelunch, Sashas tonåriga lillasyster börjar orera om Carlys feministiska kamp på sociala medier. Hon har nyss lärt sig om kroppspositivism i skolan. ”Hon låter ingen styra över sin nakna kropp”, säger systern beundrande. Sasha som sitter bredvid försöker samtidigt blinka bort bilder av alla torskar som hon och Carly träffat.

Den lilla lunchscenen rymmer hela det cyniska multiversum som växt fram mellan alla flotta dimridåer. En verklighet där det går utmärkt att utnyttja retorik om kvinnors rätt att bestämma över den egna kroppen för att göra kvinnokroppen till en vara som det går att teckna abonnemang på.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:”Hotell Romantik” liknar ett pensionärszoo

LÄS MER:Viljan att tvångsmatas säger något om vår samtid

LÄS MER:Meghan Markles fruktansvärda podd gaslightar lyssnaren

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS