Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Uttolkar samtiden. Gränsen är en uppföljare till Elise Karlssons bok Linjen om Emma som ville bli ett med kontorets vilja. Bild: Margareta B Sandebäck

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gränsen är en estetisk motståndshandling

Uppföljaren om Emma från förra romanen Linjen är en stram roman skriven i tablåer om samboliv, yoga och tomma företagsslogans. Maria Edström imponeras av hur Elise Karlsson slår sönder berättelsen om samtiden.

Roman

Elise Karlsson

Gränsen

Natur och kultur

I Gränsen är Emma tillbaka – Emma från Linjen som ville söka sig in i arbetets kärna, dess mening och som till slut blev ett med kontorets vilja, om man så vill – linje. Bokens slutmening ”Nu kör vi” pockade på en fortsättning och nu har linjen blivit gränsen och pekar mot ett större sammanhang – vårt samhälle, vår värld.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Elise Karlsson är en författare som imponerar med sin medvetna estetik i att ge våra kollektivt omedvetna rörelser och mentaliteter en gestaltning, en stil, en form. Gränsen är mer hårdragen än Linjen – skriven i små tablåer, en på varje sida: om Emma och hennes nya sambo yogainstruktören Jonas, om deras cashew-smör och tångkaviar. Om de små sentenserna både på hemmets och kontorets väggar. ”Inuti ideologin” som det står hos företaget hon fortfarande arbetar på och som ger ut självhjälpsböcker; en bok om zenkapitalismen ”varje företags viktigaste handelsvara är vårt inre lugn”. Efter en (inbillad?) sjukdom vill hon inte längre leva för företaget utan för kärleken men märker att ”i stället lever jag bara i mig själv.”

LÄS MER: Så tyckte GP:s kritiker om Linjen av Elise Karlsson

Det finns något filmiskt i de scenografiska rum som Karlsson skapar med sin strama prosa. Emmas tankar hörs nästan som en voice-over i ett textens eget soundtrack; som en kryptisk metallisk ton som liksom stegras en aning för varje bladvändning.

På det glasinklädda kontoret finns en förälskelse: Kamil, en flykting, en ”intern” i väntan på beslut om sin framtid. Kamil är en variation av Billy från Linjen – båda hotas att kastas ut, den senare från företaget, den förre från landet.

Ett land där också samtiden dunkar i bakgrunden; döda barn i Medelhavet, terrordådet i Nice, på Drottninggatan, skolskjutningar, Trump - men anonymiserat, sagoaktigt. Liksom i förbigående nämns det gradvis förändrade sättet att prata, att tänka, att förnimma. ”Vi tyr oss till dem, bara de kan tala med folket”.

Karlsson vägrar ett tydligt narrativ och jag ser det i sig som ett slags motståndshandling. För hur ska man annars kunna tala om detta slags inordnande i en odemokratiskt auktoritär struktur som såväl arbetsliv som samhälle så förbryllande motståndslöst till stora delar underkastar sig? Den ”berättelse” som alla vill ha – från partier till företag – måste slås sönder för att alls kunna beskriva den här tvingande strukturen. Den som står för ”goda värderingar” men kameleontiskt kan omsluta allt slags innehåll, ”content”; från mångkulturell hbtq-vänlighet till nationalistisk ”folkvilja”.

LÄS MER: Elise Karlsson gestaltar känslan av att inte höra hemma

När Hélène från Karlssons senaste roman Klass dyker upp minns de en fotbollsmatch mellan deras barndoms förort och en rikare stadsdel; ”Hon pekar ut staden, som om hon pekar ut sig själv men också mig. Som om min kropp har en historia, och därför också jag.”

Kanske handlar det om att bli tydlig om sig själv i världen och inte oreflekterat underkasta sig strukturer, plattformar, konton – utan istället se linjen, klassen, gränsen.

Elise Karlsson visar med Gränsen att hon är en av våra intressantaste uttolkare av vår samtidsanda.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.