Den finaste avdelningen på ett bibliotek är handskriftsavdelningen. Där finns de heliga urkunderna, de stora andarnas brev, krognotor och kvitton, som forskarna kan lägga pussel med. Man öppnar det gulnande kuvertet och plockar försiktigt ut brevet. Tänk om det säger något nytt, stärker en hypotes? Eller skrattar oss rakt upp i ansiktet? Brev är olidligt spännande.
Vi ställer särskilt höga krav på berömda författares brev. Där ska de avslöja sina innersta hemligheter, svara på kniviga dateringsproblem och leverera sjukdomsinsikt. Och så ska de baktala sina kollegor på ett rappt och elakt vis, så att vi kan blåsa liv i gamla roliga kulturgräl.
De två stora brevskrivarna i svensk litteratur är Esaias Tegnér och August Strindberg. De levererar alltid. De har båda ett maniskt drag, som gör lycka i brev. Deras energi smittar.
Snabb, direkt, öppen, rolig & oväntad
Tegnér skriver sina allra bästa brev till vännen Brinkmann och till alla damer som han förför. Han är snabb, direkt, öppen, rolig och oväntad. Helt hopplös och alldeles underbar. Han håller lågan pyrande brevledes. Han flirtar så ohejdat med alla sina brevväninnor, och skickar hårlockar i sådan omfattning att det är märkligt att han har något hår kvar alls.
Läs också: Brevskrivandet ändrade språk och tänkande
Biskop Tegnér anade brevens värde. Särskilt sörjde han de brev han skrev till sin unga älskarinna Emili Selldén i Växjö. De brann upp i den stora branden 1837. Tegnér beklagar sig högt och argt över att den ytliga Emili räddade sina nipper, men lät 700 brev av hans hand bli lågornas rov. Det är skalden mer än älskaren som sörjer:
"Det var skada, ty dessa bref innehöllo hela mitt hjertas historia, skrifven naturligtvis med eldskrift."
Tegnér flirtar med alla. Min favorit är när han försöker övertyga Fredrika Bremer (!) om monogamins och avhållsamhetens fördärv.
"Ty", skriver Tegnér: "l'Amour Eunuque, Platonismen, är hos mannen oförmåga, hos quinnan hyckel. Nöjet är i moraliskt afseende hvarken godt eller ondt, är alltid ett oskyldigt nöje. - - - Ovärdig och förnedrande är den tanken att quinnans hela värde skulle sitta icke i hjertat, utan vissa tum nedanför. Hos Mannen öfverser man härmed. Hvarför ej hos quinnan?"
Bremer slog ifrån sig men biskopen gav sig inte, utan tiggde skamlöst en lock av Fredrikas hår, flätat som bokmärke!
Feministen Fredrika Bremer blev världsberömd för sin kamp för kvinnornas, slavarnas och – djurens frigörelse. Hon uppfann också den moderna romanen i Sverige, och var pionjär som reseskildrare från Amerika. Först i brevform förstås. Med rapporter om amerikanska husmödrar, recept på bananer mot magknip och kritik av slaveriet.
Fredrika skriver den allra första brevromanen i Sverige. Grannarne heter den och kom 1837, en romantisk sak. Den blev en otrolig framgång, och trycktes på tolv språk.
Jane Austen verkade femtio år tidigare. Austens böcker är inga brevromaner, men byggs ofta på brevcitat. Äktenskapsmäklande och hemgifter är ju klassiska brevämnen. För att vara en gammal "förtorkad ungmö" visste Jane Austen förresten en hel del om sex.
Systern Cassandra brände upp två tredjedelar av Janes egna brev, och klippte i dem som var kvar. Inga förlupna ord eller sarkasmer skulle gå till eftervärlden. Men lite återstår ändå av den ironiska Jane, som rådde andra kvinnor: "Den som vill verka tilldragande gör bäst i att framstå som så okunnig som möjligt."
Efter Tegnér är August Strindberg vår mest hängivne brevskrivare. Ofta tänker han mer på historien än på mottagaren. Strindberg ber ingen bränna hans brev! De är för evigheten. Med pittmätningar och allt. Men också goda råd om trädgårdsskötsel, kräftkok och munvatten.
Strindberg skrev brev så gott som dagligen, och ofta testar han då ord, bilder, litterära grepp. Ofta är det breven som får ta emot hans berömda "eld", precis när den flammat upp.
Skapat under hypnos
Han skrev frenetiskt, "allt är skapat som under hypnos; så fort det står på papperet är det försvunnet för honom", berättade hans svägerska, Marie Weyr.
Weyr gillade svågern, "en förnäm natur, god ända till svaghet". Han kunde vara fruktansvärt grov mot män, aldrig mot en kvinna, tyckte hon. Men denna blyga viol anser sig allmänt förföljd och föraktad: "Han förstår inte skämt, skämtar aldrig själv."
Ändå är ju Strindberg ofta rolig. Som här, när han försöker trösta alla som känner sig kränkta efter att ha fått schavottera i någons roman:
"Jag har offrat hela mitt privatlivs frid och givit hela min person för fåren, skola då icke andra också släppa till sina skinn för en god och viktig sak?"
De engelska systrarna Brontë var samtida med Fredrika Bremer.
Alla utbildades till guvernanter, ingen gillade det.
1836 skriver Charlotte Brontë:
"Tanken kom över mig att skall jag tillbringa hela den bästa delen av mitt liv i denna eländiga träldom, trycka ner mitt raseri över dessa tjockskalliga idioters lättja, likgiltighet och övernaturliga och fullständigt åsnelika dumhet".
Både män och kvinnor bör arbeta
Men trots att hon avskyr att undervisa de små åsnorna, agiterar Charlotte för att både män och kvinnor bör arbeta. Hon skriver till vännen och förlagslektören Williams:
"Önska inte hålla era döttrar kvar i hemmet. Tro mig–- lärarinnor må ha ett tungt arbete, vara dåligt betalda och ringaktade – men en flicka som blir kvar hemma utan att göra något har det sämre än den mest utslitna och sämst betalda träl i en skola."
Charlotte tillbringade två år som elev och lärare i en fin pension i Bryssel. Hon blev förälskad i sin medelålders lärare, närmast besatt. Monsieur Heger i Bryssel är nog förebilden till Mr Rochester i Jane Eyre.
M Heger uppmuntrade Charlottes litterära arbete, men han – som var gift – uppmuntrade däremot inte hennes lidelse. Men hon lät sig inte nedslås, utan skriver förbluffande öppet och starkt som sina känslor. Han rev sönder breven, men hans svartsjuka hustru plockade upp bitarna, pusslade och sydde (!) ihop dem igen, så att de kom att bevaras till eftervärlden. Föredömligt.
Har en märklig livskraft
Över huvud taget tycks dessa Brontëbrev ha en märklig livskraft. Senare försökte Charlottes make Arthur Bell Nicholls att censurera hustruns uppsluppna brev till väninnan Ellen Nussey, eller åtminstone få Ellen att lova att bränna breven. Ellen lovade, men svek tack och lov denna ed.
Både Charlotte Brontë och Strindberg skriver passionerade brev. De varken garderar eller generar sig, vill inte göra gott intryck, skäms inte för någonting. Hur annorlunda är det inte att läsa stackars Selma Lagerlöf. Ofta stressad av att försöka göra andra till lags. En del av Selmas brev är nästan bleka och taffliga, man riktigt ser hur plågsamt det var att tvingas skriva dem.
Hon hade själv lagt embargo på sina brev, så Kungliga Biblioteket låste in dem i femtio år. 1990 blev de fria, forskarna hängde lystet på låset. Hur var det med känslorna till Sophie Elkan? De nyfikna fick klara besked.
Från Selmas sida var det kärlek vid första ögonkastet – och frustration:
"Och så fick jag lov att bita ihop tänderna och hålla fast i soffan med mina fingrar för att ej fara åstad och kyssa dig alldeles vilt."
Det fanns en Lagerlöf för alla tillfällen. I breven visar sig också en stöddig Selma ibland:
"Jag vill inte bli invald i Akademien nu, jag vill hellre ha Nobelpriset!"
Inte heller Agnes von Krusenstjerna var onödigt blygsam: "jag vet att jag är genial". Hennes brev har nyligen kommit ut under just den titeln, redigerade av Anna Williams.
Utan att blinka säljer tonåriga Agnes in sig hos tidens mest kända kulturdam, Ellen Key. Hon agnar med rätt bete. Ellen Key älskade Erik Gustaf Geijer, så hur skulle hon kunna neka den Stores "dotter dotter dotter"?
"Det är mycket svårt att vara ung", skriver Agnes lillgammalt. Hon analyserar sina starka passioner, och säger att hon nog inte blir någon som tar livet "matskedsvis".
Breven till maken David Sprengel andas glädje och ömhet, också när hon skriver från mentalsjukhus eller efter hemska erfarenheter på bordell i Paris, med "fyra sutenörer och en gatflicka".
Hon klagar hos en tidning över föreslagna strykningar i en novell: "Er läsekrets av familjer och konfirmander tål nog rätt starka saker – i synnerhet konfirmanderna".
I flera brev argumenterar hon (och maken David Sprengel) väl mot all censur av romansviten Fröknarna von Pahlen: "Det naturliga är aldrig skamlöst". De påminner syrligt om att även om Bonniers nu vill slippa ge ut böckerna, vill de nog en gång ha med dem i "Samlade verk".
Skäller som bandhundar
I andra brev skäller makarna Krusenstjerna-Sprengel som bandhundar, och breven landar i rättshaveri.
Så – även om Tegnér och Strindberg säkrast träffas hemma i sina brev, så är det inte samma sak med alla. Jag tror inte alls att det är i breven som man lär känna den "sanna" Agnes von Krusenstjerna. Hon måste späs ut av sin egen fantasi och kläs upp i språkdräkt. Den sanna Agnes hel och hållen hittar vi bara i hennes romaner.
