Det blev aldrig något nobelpris till Amos Oz. Döden hann före. Men hans litterära gärning finns för alltid inskriven i litteraturhistorien. Hans envisa och modiga kamp för en anständig politisk lösning på konflikten Israel-Palestina kommer inte att glömmas.
I den självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker skriver Amos Oz:
Jag tillbringade hela min barndom i Kerem Avraham i Jerusalem, men det var i skogen, i snön och hyddorna, på stäpperna och ängarna som jag verkligen bodde, i mors sagor och i de illustrerade böckerna som låg i travar på mitt låga nattygsbord... Jag vandrade vimmelkantig genom virtuella skogar av ord, byar av ord, ängar av ord. Ordens verklighet trängde undan de kvävande bakgårdarna, den korrugerade plåten ovanpå stenhusen, balkonger fulla av tvättkar och torkstreck. Det som omgav mig räknades inte. Allt som räknades var ord.
Allt som räknades var ord... inte så underligt då att ord skulle bli hans redskap, skulle bli till berättelser. Det var inte bara sin mors sagor han slukade. Han, ensampojken, kunde läsa dagstidningar när han var fyra år gammal och romaner när han var åtta. Han var omgiven av böcker och hans far som kunde sjutton språk inpräntade betydelsen av bildning och utbildning: ”Examensbevis är som judarnas guld som ingen kan ta ifrån dem”.
1965 debuterade Oz med novellsamlingen Where the Jackals Howl och tio år senare introducerades han i Sverige med Någon annanstans. Sedan dess har 28 av hans böcker översatts. Den senaste essäsamlingen Käre Fanatiker kom i höstas
Amos Oz är alltså vida känd i Sverige, också bland unga eftersom hans essäbok Hur man botar en fanatiker delades ut till svenska gymnasister för ett antal år sedan. Vilken lektion de fick i konsten att inte se världen i svart och vitt och i nödvändigheten av att kämpa för tolerans, mot våld och fanatism och inte minst inse vikten av att kompromissa, hur svårt det än kan vara.
Kompromissen är också den enda vägen mot den tvåstatslösning som allt sedan sexdagarskrigets slut 1967 förespråkats av Amos Oz. Inte för att han kunde ge något recept på hur man botar de fanatiker som han inte bara finner bland självmordsbombare och krigshetsare i alla läger utan också bland dem i västerlandet som enbart lägger skulden på en part i den tragedi som är konflikten mellan Israel och Palestina. Men i humorn och i toleransen finner han motgift.
Hur man botar en fanatiker visar på bredden i Amos Oz författarskap, här är det essäisten, resonören, föredragshållaren, den politiskt engagerade tänkaren som håller i pennan, inte den store berättaren. Sen är det en annan sak att det inte finns vattentäta skott mellan den författare som skrev romaner och den som skrev politiska artiklar och essäer. Även om han sade sig skriva med två olika pennor så genomsyrar språkets klarhet allt han skrev och alltid hörs en personlig ton.
Amos Oz litterära universum fanns i Israel. Oftast utspelar sig också hans berättelser i relativ nutid, det vill säga från 1948, då staten Israel blev självständigt. Just nu minns jag bara att en av hans översatta böcker tar avstamp i långt förfluten tid, år 1095, då greve de Touron begav sig från Avignon på ett korståg till det Heliga landet. Den berättelsen är en av två i Intill döden som han 1971 skrev och tillägnade sin far Yeheda Arich Klausner.
Den andra berättelsen skildrar Shraga Ungers sorgliga öde i det moderna Israel. Unger är en patetisk ensam, åldrande, oälskad föreläsare som drar från kibbutz till kibbutz och varnar för bolsjevikernas planer att utrota det judiska folket. Men det finns en ömhet i skildringen av denne monomane man som är typisk för Amos Oz, en lätt melankolisk stämning också - precis som i den märkliga prosalyriska boken Samma hav (2002 på svenska). Med den ville Oz, har han sagt, utplåna gränsen mellan litteratur och musik. ”Jag ville skapa ett polyfoniskt musikverk, ett kammarstycke...”
Naturligtvis använde Amos Oz sitt liv - han gjorde dikt, ja omdiktade sina erfarenheter från till exempel livet i en kibbutz. Han flyttade ju till kibbutzen Hulda, några år efter sin mors bortgång och förblev där till 1985. Samtidigt bytte han namn från Klausner till Oz. Andra erfarenheter från tiden i det militära omvandlas också de till litteratur. Amos Oz gör lite grand som författaren och huvudpersonen i boken Rim på liv och död ger förbipasserande människor diktade öden och vad som är fantasi eller grundade på egen eller andras verkligheter är irrelevant.
Hur olika hans böcker än är sinsemellan i ämnesval och personskildringar - tag till exempel Det tredje tillståndet om ungkarlen Fimas vardag i Jerusalem eller romanen om en mossadagent i Att känna en kvinna - finns det en fortlöpande diskussion om moral och etik, om godhetens och ondskans natur, om förräderi och om våldets och vredens nödvändighet.
Alldeles lysande och lättillgänglig är Panter i källaren - en roman skriven på 45 års avstånd men med en tolvårig pojkes perspektiv. Pojken Proffi blev nämligen som Oz författare och minns sin barndom och hur den förflöt 1947, månaderna innan Israel blev fritt från britterna. Proffi, fascinerad av ord och uppslagsböcker, precis som den unge Amos, blev god vän med Dunlop som hörde till den engelska poliskåren. Kan man bli vän med fienden eller blir man, såsom Proffi då kallades, en förrädare? Kan man förlåta sin fiende? På ett ganska underbart vis förmår Oz med hjälp av pojken ställa svåra frågor och beskriva en komplicerad motsägelsefull verklighet.
Man skall inte förledas och tro att det enda som sägs är det som står skrivet. Oz hade förmågan att med detaljer fånga atmosfärer, personligheter, en stads karaktär, ett kvarters vardagsliv. Han hade en precision i ordvalet som inte sviktar. Det finns så mycket politisk och historisk undertext i det skenbart enkla - kunskap om liv och historia som förvandlas till levande berättelser. Och kanske är det i den stora självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker där hans hela bredd blir som tydligast. Och det måste också sägas att Rose-Marie Nielsen som översatt inte bara den boken utan flera andra bidrar till den läsglädje som språket ger.
I denna bok är stilen varierad - ofta skrev ju Amos Oz en tät och ekonomisk prosa - men här är meningar ömsom korta, ömsom långa, fyllda av detaljer om gator, hus, interiörer, mat, dofter - doften av Israel. Berättelsen växer till en dubbel krönika, den om faderns och moderns släkter och den andra om det judiska folkets öden genom århundraden. Och här finns två porträtt tydligare än andra, det av Amos själv och det av ett nyfött Israel, ungt som han själv i boken.
I berättelse efter berättelse skriver han om vardagen och familjen, om flykten från och drömmer om Europa. Han skriver om massakrer och alla de döda, om alla dem som försvann och låter dem genom dessa berättelser på ett förunderligt vis leva vidare. Han lyckades och det gjorde han också i andra av sina romaner, att förena det privata med det allmängiltiga, sin egen historia med andras, med en klokhet och vidsynthet som är befriande. Hur mycket mörker det än finns i En berättelse om kärlek och mörker, skuggad av hans mors självmord då Amos var blott 12 år, finns här också humor och en stillsam ironi parad med medkänsla och ömsinthet. Hans tro på ordens förmåga att påverka och få oss att tänka präglar hans författarskap.
Amos Oz röst i det offentliga kommer att saknas, men hans skrivna ord lever vidare.
