Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Under Filmfestivalen är det fullsatt på biografen Draken som då fungerar som ett center för den stora filmfesten.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Glöm inte filmen när Filmfestivalen är över

GP:s kulturchef Björn Werner om vikten att som biobesökare hålla i det engagemang som uppstår kring filmkonst under Filmfestivalen levande – också efteråt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Göeborgs filmfestival är snart över. Och med den tar filmstaden Göteborg paus i 50 veckor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För det är svårt att vara filmintresserad i Göteborg utan att behöva utveckla en närmast patologisk relation till sin konsumtion. Under elva dagar i början på årets bjuds göteborgarna på en oöverskådlig, dignande fest. Så mycket viktiga, nya filmer från de bästa och mest lovande filmarna att kort sagt alla ställen i staden som alls har en duk att visa film är tagna i anspråk. 150.000 biobiljetter till 30.000 biobesökare går åt årligen i en frenetisk filmfrossa.

Och sen då? När filmbranschen drar vidare och de extraöppnade biodukarna släcker ner? Då återgår staden till sitt vanliga filmutbud: småsmulor och damm. På Bergakungen, biografernas motsvarighet svar på en finlandsfärja, passerar de lättuggade storfilmerna revy. De få kvarvarande kvalitetsbiograferna som Capitol och Hagabion kämpar för att få ekonomin att gå runt med så säkra kort de kan utan att göra avkall på den högst rimliga ambitionen att visa filmvärldens stora bredd.

Från frosseri till svält. Så fortsätter det år efter år – en illavarslande spiral i fel riktning.

LÄS MER: Cold war är starkaste filmen om kalla kriget sedan muren föll

Det skulle här vara lätt att sparka uppåt mot de stora aktörerna. Filmstaden, som verkar för att upprätthålla sitt monopol till varje pris istället för att ge andrum åt mindre aktörer (att öppna den större biografen Göta med ett kvalitetsutbud närmast identiskt med biografen Roy några hundra meter bort är inte att bidra till mångfald). Svenska filminstitutet och i förlängningen staten som sedan 2017 närmast åsidosatt göteborgarnas möjlighet att ta del av äldre och smalare film genom sin aggressiva nedskärning av Cinematekets visningar till två i veckan. Mer generellt: de stora medierna som sett sig tvingade att banta sin filmbevakning i allt hårdare konkurrensen med stora filmsajter. Och förstås det faktum att en hel del internationellt hyllade filmer aldrig ens når svenska biografer utan som bäst hamnar på en streamingtjänst.

LÄS MER: Amerikanska dokumentären om BD är en besvikelse

Alla dessa problem är både sanna och rimliga orsaker till filmutbudets sorgliga status i Göteborg. Men x-faktorn i ekvationen är inte nämnd: biobesökarens och dennes beteende. Mitt och ditt. För om vi behandlade varje vanlig vecka med bara en tiondel av det engagemang många lägger på att som lika delar logistiker och schemaplanerare dechiffrera filmfestivalens IKEA-tjocka katalog skulle filmgöteborg vara ett annat. På Filmfestivalen kastar vi oss gärna och utan större förkunskaper oss över tyska dokumentärer om konstnären Hilma af Klint och går dödsföraktande på amatördokumentärer om Broder Daniel trots att det skriker kalkon. En vanlig vecka kan salongerna till guldbaggebelönade ”Rekonstruktion Utøya” och trefaldigt Oscarsnominerade ”Cold war” gapa sorgligt halvtomma bara någon vecka efter premiären.

LÄS MER: Rekonstruktion Utøya går under huden

Vad detta självskadebeteende beror på vet jag inte. Men precis som med mat är ett jämnt intag också av kultur (däribland) film att rekommendera framför jojobantning