Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sanna Samuelsson: Glöm inte att Göteborg varit “bögknackarstaden”

De mördade går med oss i paraden, skriver Sanna Samuelsson om West Pride och Göteborgs hbtq-historia.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det blir en Pride-parad på Göteborgs gator i år. West Prides påhitt att flytta till oktober var, hur konstigt det än såg ut först, lyckat. Man lyckades precis slinka sig förbi 29 september, och kan ha fester, möten och tåga på gatan, om än troligen i regnjackor.

LÄS MER: Göteborgs äldsta gaybar Gretas öppnar sitt dansgolv igen

Under pandemiåret som gått har hbtq-livet förstås varit lika stilla som allt annat. Men flera minnesprojekt har ändå på ett mer kontemplativt vis hållit andan vid liv. Den infrastruktur som Göteborgs relativt nya arkiv-initiativ, som QRAB, Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, och SAQMI, The Swedish Archive for Queer Moving Images, utgör, har visat sig extra viktig. Kanske är detta, ihop med det viktiga arbete som Göteborgshistoriker som Arne Nilsson har gjort under många år, anledningen till att så många saker ändå har hänt i år, trots det stillastående klubblivet.

I dessa hbtq-historiska berättelser om Göteborg framträder flera karaktäristiska drag. I konstnären Sam Hultins ljudvandring ”Mitt queera Göteborg” som ligger uppe på nätet beskrivs både Friends club, Sveriges första förening för homosexuella som startades i Göteborg 1950, den cruisande pissoarkultur som arbetarklassbögar ägnade sig åt runt bland annat Grönsakstorget och de radikala lesbiska som organiserade sig i Lesbiska ligan.

Redaktören börjar artikeln med att ursäkta sig för att man inte hetsat mot stadens homosexuella på ett tag, då man varit upptagen med att ge sig på stadens judar…

LÄS MER: Recension: ”Mitt queera Göteborg” av Sam Hultin

Konstnären Conny Karlsson Lundgren har under hösten visat två verk som tecknar bilden av Göteborgs hbtq-värld som extra progressiv och extremt repressiv – på samma gång. Verket ”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)” som just nu visas på GIBCA, använder sig av dagböcker från Röda bögars resa till ett gayläger i Frankrike på 1970-talet för att beskriva både utopiska tankar kring frihet och homosexuella stereotyper kring manlighet och femininitet.

I Karlsson Lundgrens verk ”Göteborgsaffären: Prolog” som samtidigt visats på Hasselblad center som en del av ”Det nya ögat” ses ett tidningsurklipp ur den konservativa boulevardtidningen Vidi med rubriken ”En homosexuell pesthärd i Partille” från 1924. Den är skriven av chefredaktör Barthold Lundén och beskriver en kväll där han med några polare våldsamt tagit sig in på en privat gayfest i ett hus i Partille och trakasserat besökarna.

Redaktören börjar artikeln med att ursäkta sig för att man inte hetsat mot stadens homosexuella på ett tag, då man varit upptagen med att ge sig på stadens judar… Hans blick på de hbtq-personer som är på festen och som han ”avslöjar” samt förlöjligande beskrivning av dem är både ett tidsdokument och ett övergrepp som går genom tid och rum.

Han blev helt enkelt förbannad och försökte jaga bort nazisten, varpå han blev knivhuggen och senare avled. Detta var 1990. Det är inte länge sen.

LÄS MER: Recension: ”GIBCA del 2” curaterad av Lisa Rosendahl

I Malin Holgerssons och Nasim Aghilis ljudpromenad ”Brunbältet”, även den en del av GIBCA som kan höras på deras hemsida, beskrivs statens historia av hatbrott mot människor med utländsk bakgrund och mot hbtq-personer, i ”bögknackarstaden” nummer ett.

Här beskrivs bland annat mordet på Kent Antonsson, som skedde när denne fick nog av nynazisters trakasserande av människor som stod i kön till Touch på Esperantoplatsen. Han blev förbannad och försökte jaga bort nazisten, varpå han blev knivhuggen och avled. Detta var 1990. Det är inte länge sen.

I verket beskrivs hur ett av vittnena till mordet, som fick vittna anonymt i rättssalen, senare ser den då frisläppte mördaren ute på lokal och börjar prata med honom i baren, utan att denne förstår vem han är. Vittnet står först där och låtsas snickesnacka, men lutar sig sedan fram, sticker fram handen och säger: ”Mitt namn är Kent Antonsson”.

Så tänker jag på de som dött i denna så radikala och våldsamma stad när jag går i paraden. Tack vare konstnärerna, aktivisterna och arkivisterna är dessa tragiska händelser och fantastiska människor inte bortglömda utan en del av vårt hbtq-Göteborg.

LÄS MER: Hon gör dokumentär om mångfalden inom trans

LÄS MER: Recension: ”Ett lyckligare år” av Jonas Gardell

LÄS MER: Stor guide – detta händer i Göteborg när stan öppnar

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.