Nej, Anders jag har inte läst din bok och det är tråkigt om min artikel ”Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?” uppfattats som en kritik av den. Texten var ingen recension, varken av din bok eller av de tre äldre verk jag nämner, så att lyfta fram dig som exempel i början var lite onödigt. Rubrik och bild är jag naturligtvis inte ansvarig för.
Dock står din bok inte alls i centrum, det min artikel handlade om var två aktuella fenomen. Det ena viktigt och allvarligt – ökningen av osäkra anställningar och arbetsförhållanden, framför allt de så kallade gigjobben, deras bakgrund i ett allt mer ojämlikt samhälle och den press de sätter på allas våra arbetsvillkor.
Det andra mindre viktigt – floran av reportage där folk tagit sådana jobb för att skriva om dem. Eftersom jag skrev på en kultursida får jag väl räkna med att det är denna mindre viktiga del som väcker debatt, här och i andra sammanhang. Jag förstod också att jag skulle trampa på en och annan tå när jag påpekade problemet med att använda gigjobben som arena för journalistiska utflykter.
Sara Lidmans bok ”Gruva” var viktig, men det var inte den som avskaffade ackorden i gruvorna för ett halvsekel sedan, utan den långa strejken i Malmfälten.
LÄS MER:Vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?
Jag betvivlar inte din eller de andra skribenternas goda vilja och engagemang i gigarbetarnas sak men du beskrev själv i P1 Kultur att tanken på artiklar fanns med från start och att ditt gig var att skriva en bok, så en del av mina synpunkter rör även dig.
Som jag påpekar i artikeln är det alls inget fel i att journalister och andra belyser villkoren i gigekonomin – eller för all del i andra jobb – men det är viktigt att förstå att detta inte kommer att förändra dessa villkor. Sara Lidmans bok ”Gruva” var viktig, men det var inte den som avskaffade ackorden i gruvorna för ett halvsekel sedan, utan den långa strejken i Malmfälten.
Om skriverierna gör att det blir lättare för arbetare att få stöd i sin fackliga kamp är det utmärkt. Om det leder till att de sätter sitt hopp till att någon annan ska lösa problemen genom att ”avslöja” förhållandena kan det till och med vara skadligt genom att försena den nödvändiga självorganiseringen.
Jag förstår mycket väl de särskilda fackliga problemen i gigekonomin med dess nya nivå av rättslöshet men de är inte unika, som jag skrev tar arbetarklassen allt mindre utrymme i det offentliga och rädsla på jobbet finns inte bara bland cykelbud. Även i industrin, fackföreningarnas gamla kärnområden, har jobben gigifierats genom bemanningsföretag, permanent visstid och andra osäkerhetsskapande anställningsformer och jag känner väl igen rädslan för att säga ifrån. För att inte tala om de permanenta hot om utlandsflytt och nedläggningar som blivit vardagsmat även i de mest lönsamma industriföretag varje gång vi ställer krav som hotar ”konkurrenskraften”.
Du ställer den rimliga fråga vem som ska tala för den utsatte gigarbetaren. Mitt svar är att det bara är vi själva som kan föra vår talan, oavsett anställningsform. Även om behovet av solidaritet är starkare ju mer osäkra jobb vi har kan befrielsen bara vara vårt eget verk.
LÄS MER:Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
