Regissören Farnaz Arbabi tilldelades nyligen teaterkritikernas pris med motiveringen att hon "med lika stor konstnärlig kraft, humor och intelligens placerat dagsaktuella frågor om språk, hemmahörighet och identitet på teaterscenen". Stora ord, men så är hennes turnerande Utvandrarna en viktig, jag vill påstå livsviktig pjäs att spela just nu i världens förment modernaste land.
Farnaz Arbabis och dramaturgen Lena Fridells genidrag är att de vänt på perspektivet utifrån Vilhelm Mobergs skrivning att den som utflyttar snarare gör det från något än till något. Alltså - inte snyltande invandrare utan av nöd tvingade utvandrare. Och så tankeexperimentet att sagolandet, den nya världen, är Sverige! Pjäsens Karl-Oskar och Kristina flyr hungern i Bosnien, Arvid och Robert är ryska barnhemsbarn och Ulrika en mamma med barn från Iran. De är alla individer, bärare av vår tids stora reseberättelse.
I Mobergs romansvit har det kapats grovt, men utan att textens mening bedras. Ibland projiceras hela citat - som vore vi inuti böckerna - på scenografin, en flexibel låda skiftande från bosnisk torparstuga till container eller flyktingmottagning. Redan tidigare har Farnaz Arbabi tillfört svensk teater en läcker språkrikedom och här laborerar hon friskt med tal och text på bosniska, persiska, grötskånska, kanslisvenska, sjörövarspråkߪ
Överlag leks det mycket i Utvandrarna, med teaterns uttryck och olika kulturella koder. I andra aktens nutid spelar ensemblen frimodigt och mer stiliserat, problematiserar både snäv muslimsk kulturkonservatism och luddig svensk kulturliberalism utan att pjäsen lägger sig platt. Det är faktiskt mirakulöst.
Kan teater förändra världen? Det var länge sedan jag ställde mig frågan. Bara det.
