Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Generation duktig tävlar i allt

Vi som är födda på sjuttiotalet är besatta av vår hälsa, av våra kroppar och av att springa, skriver Mattias Hagberg. Kanske finns det en generationsförklaring till varför ovanligt många i trettio- till fyrtioårsåldern håller på att springa in i väggen.

Jag skulle önska att detta var en text om löpning. Om långdistanslopp och vardagsträning. Om distanser och tider. Kanske något tänkvärt om löpning som en väg till harmoni – som ett sätt att komma nära sig själv, sin kropp, sin natur. Förmodligen skulle jag referera till Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och till alla joggares nya bibel Born to run – jakten på löpningens själ av Christopher McDougall, allt för att ge texten en extra dimension. Jag skulle absolut skriva om skavsår, mjölksyra och värkande muskler. Men också om löpningens befrielse.

Allt det där skulle vara bra för min status; att jogga har som bekant blivit ett tecken på karaktär, på framgång. Men det skulle vara lögn.

Jag joggar inte. Eller rättare sagt, jag försöker ibland, tar fram de där dyra skorna jag köpte för några år sedan och ger mig ut, bara för att ge upp. Det är för tråkigt, för jobbigt, för onaturligt. Alla i min omgivning pratar om löpning. Det är som en ständigt pågående verbal tävling. Vem springer oftast? Snabbast? Längst?

Jag rör mig i och för sig mycket. Åker sällan bil utan promenerar och cyklar. Jag är inte i någon dålig form. Men jag känner att den där vardagsmotionen inte räknas. Den är inte mätbar. Den går inte att diskutera och jämföra.

Min generation, vi som är födda på sjuttiotalet, är som besatta av vår hälsa, av våra kroppar. Jag är inget undantag. Jag känner en malande stress över att de där joggnings­skorna står oanvända i hallen. Det känns som ett misslyckande. Alltså kompenserar jag – cyklar som en dåre till jobbet för att åtminstone få någon motion.

Jag föreställer mig att det har med åldern att göra. Att varje generation når en punkt där kroppen börjar göra sig påmind och att motion därför blir en nödvändighet. Men det verkar också handla om något annat – något specifikt för oss sjuttiotalister.

Trots att träning och kanske framför allt löpning är högsta mode bland oss i medel­åldern, och trots att det mesta faktiskt pekar på att många födda på sjuttiotalet motionerar mer än vad andra generationer gjorde när de var i samma ålder, varnar läkare och psykologer för att extremt många sjuttiotalister håller på att underminera sin hälsa. Stressexperter talar om en hel generation på väg mot hälsokollaps.

Hur kan detta komma sig? Är det inte nyttigt med motion?

Under hela efterkrigstiden har det varit populärt att tala om olika generationer. Det har varit ett enkelt och lite lättsamt sätt att dela in samhället i olika grupper. Självfallet finns det inga distinkta gränser mellan någon född 1969 och någon född 1971, och självfallet finns det enorma skillnader inom varje generation – klass och kön spelar en långt större roll än året man är född. Samtidigt kan man inte bortse från att den tid man växer upp i har betydelse.

Vi formas alla av kultur, ekonomi och ideologi – särskilt under de där viktiga åren i skolan. Det finns forskare som på goda grunder hävdar att de värderingar man bygger upp fram tills man är i tjugoårsåldern följer med en genom hela livet. Därför kan det också vara vettigt att prata om olika generationer och deras särart.

Kanske finns det en generationsförklaring till varför ovanligt många i trettio- till fyrtioårsåldern bokstavligt talat håller på att springa in i väggen?

Jag tror att vurmen för löpning är en talande bild för oss sjuttiotalister. I synen på löpning möts flera av samtidens dominerande trender. Det handlar om individualitet, tävlingsanda och prestation, men också om att vara del av en kollektiv rörelse, om att göra något ”ursprungligt”, om att bli ett med sin kropp och sin omgivning.

I den internationella storsäljaren Born to run – jakten på löpningens själ, och kanske framför allt i bokens mottagande här i Sverige, har allt detta blivit extremt tydligt. Löpning handlar inte bara om motion utan i lika hög grad om ett existentiellt statment – jag springer, alltså är jag.

Den moderne joggaren är en på samma gång medveten och framgångsrik individ, en tävlingsinriktad individualist och en miljömedveten kollektivist. Att springa är att göra något ”naturligt”, alltså något som kan tolkas som raka motsatsen till konsumtionssamhällets artificiella kickar, samtidigt som det blir en livsstilsmarkör och statussymbol. Att jogga är lite grann som att köpa ekologiska varor – en annan favoritsysselsättning bland många födda på sjuttiotalet.

Forskare som studerar olika generationer brukar säga att vi sjuttiotalister vill allt, och de kallar oss ”generation duktig” eller ”den ambitiösa generationen”. Det gäller att maximera sig på alla fronter: bra bostad, fint jobb, snygg kropp, många vänner, duktiga barn – allt gamla klassiska borgerliga statusmarkörer – men också miljömedvetenhet, socialt ansvar och solidaritet. Det är som om sextiotalets kollektiva ideal och åttiotalets individualistiska har tagit plats i en och samma kropp. Och egentligen är det inte så konstigt. Under vår barndom på sjuttiotalet matades vi med arbetarrörelsens kollektivism i barnböcker, barnprogram och dagisgrupper, medan våra ungdomsår präglades av åttiotalets nyliberala tävlingsideologi. Resultatet blev en schizofren generation som vill tävla i allt – till och med i miljömedvetenhet, solidaritet och föräldraskap.

Därmed ligger misslyckandet alltid på lur.

Undersökningar visar att vi sjuttiotalister ofta har en uppskruvad bild av lycka och ställer mycket höga krav på vår vardag, vilket ­automatiskt leder till att många är missnöjda. Enligt en undersökning som forsknings- och konsultföretaget Kairos Future genomfört når inte tre av fem sjuttiotalister upp till sina egna mål, sina egna ambitioner, och det är en hög siffra jämfört med andra generationer.

Utan ambitioner blir livet lätt innehållslöst och trist. Med för höga ambitioner blir det lätt misslyckat.

Jag tänker att det handlar om tid, och om att många av oss sjuttiotalister behöver hjälp att prioritera. Vi har vuxit upp och blivit statusmissbrukare. Vi rusar från det ena till det andra – hela tiden smärtsamt medvetna om att vi inte hinner med de mål vi själva satt upp. Jag tror att vi behöver ”missbruksvård”, ett samhälle som sätter stopp. Det är dags att börja prata om livspussel och vardagsstress på nya sätt. Inte bara som ett problem som kommer utifrån, utan i lika hög grad ett problem som kommer inifrån.

Men trots att jag skrivit allt det här så vet jag att jag snart kommer att sitta där i hallen och snöra på mig joggningsskorna och ge mig ut på ett nytt försök att börja jogga. Man vill ju trots allt inte vara sämre än någon annan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.