Poseidon tvättas den 12 juni 1935. Skulpturen – eller snarare: skulpturerna – hade avtäckts knappt fyra år tidigare, den 24 september 1931, inför 20 000 åskådare. Då hade projektet pågått i ungefär ett decennium, med stegvis finansiering. Göteborgs-Posten skrev exempelvis den 25 januari 1928:
Främst bland de förslag, kommittén förordar till utförande, märkes anordnandet av en ny entré till Botaniska trädgården, vilken skulle gå på 66,500 kr., fullbordandet av Millesfontänen på Götaplatsen med den tilltänkta Neptunusfiguren för 80,000 kr., uppställandet av avgjutningar av antika konstverk i Götaplatsens loggiaöppningar för 10,000 kr., anläggandet av en brunn i Slottsskogen med de Milleska najadfontänerna från utställningen för 5,100 kr., uppsättande av en springbrunn med centralfigur på Olskrokstorget för 12,000 kr. och uppförande av en stenmur kring Härlanda kyrkoruin med planteringar för 11,000 kr.
Det är lite gåtfullt att skulpturen 1928 kallades Neptunus. Neptunus är den romerska varianten av Poseidon. Det är alltså samma gud. Kanske tyckte Carl Milles att den grekiske Poseidon kändes mer forn och äkta. Kanske ville han undgå förväxling med planeten Neptunus eller dykningsbolaget Neptun. Inledningsvis fick Poseidon kritik. En del göteborgare tyckte att det var obehagligt med en naken grön gubbe vid Götaplatsens avslutning och inte ens alla Milles supportrar ansåg att den sju meter höga havsguden var vacker. Milles tillstod själv att benen var för långa, men framhöll också att den var den typen av skavanker som hindrade konsten från att bli akademisk och tråkig. Poseidon är numera så inrotad i stadsbilden att han känns lika göteborgsk som spårvagnar och halv special. Knappt någon ifrågasätter honom. Tyvärr har det inte gått riktigt lika bra med Carl Milles posthuma rykte. Ty Milles var nazist - inte vagt tyskvänlig, utan envist och medvetet. Det inte hjälpas att Milles skulpturers klassicistiska renhet – eller vilken etikett man väljer för hans konst – känns lite mindre trivsam när man vet att han ibland avslutade brev med ett kavat ”Heil Hitler!”
Bilden är tagen den 5 mars 1926, men det finns något märkligt tidlöst över detta ögonblick från Gråberget i Majorna. Krokstigen – se skylten på huset – slingrade sig på bergskanten över Slottsskogsgatan. Bostäderna på Krokstigen revs på 1930-talet. I den göteborgska berättartraditionen är Gråberget annars mest känt för ”Wetterlindska dramat” i februari 1887, då den före detta bokhållaren Karl Johan Wetterlind barrikaderade sig i sitt hem och sköt ihjäl en person och skadade tre. Efter en vecka lyckades en konstapel locka honom med snus och gripa honom. Wetterlindska dramat var en av de första stora mediehändelserna i Göteborg, med reportrar och tecknare på plats. En av tecknarna – och en bidragande orsak till att händelsen inte är glömd – var Carl Larsson.
1960-talet är det stora rivningsdecenniet i Göteborgs historia. Periodvis revs större volymer i Göteborg än i Stockholm. Här arbetar Ove Larsson, Åke Andersson och J-L Larsson på Otterhällan. Det är den 17 november 1960 och kranarna på Hisingssidan är halvt osynliga i diset.
En skärgårdsbåt ligger demolerad vid Stenpiren. Alla äldre göteborgare minns stormen den 22-23 september 1969. Konsekvenserna var oerhörda. Göteborg blev till stora delar strömlöst. Telefonerna slutade att fungera. Glasrutorna blåstes ut i Torslanda flygtorn. Älvsborgsbron började gunga och måste stängas av. Spårvagnar och tåg stod stilla. En vindmätare i Torslanda uppmätte 37 meter per sekund. Sedan gick mätaren sönder. Feskekörka och Masthuggskyrkan förlorade taken. I Slottsskogen förstördes 1 247 träd – de som inte knäcktes rycktes upp med rötterna. I Hjällbo flög en hundkoja i väg med – enligt GP – ”en schäfer och en annan jycke”. Industrierna stod stilla i flera dagar. Volvo, SKF och varven skickade hem tusentals arbetare. Skadorna summerades slutligen till ungefär en halv miljard – i dåtidens penningvärde. Åtta personer omkom.
I Göteborg har de stora redarna alltid betraktats som – nästintill – kungligheter. Den odiskutable redarkungen på 1910- och 20-talen var Dan Broström. Han ledde Broströmskoncernens expansion fram till sin död i en bilolycka år 1925. Under första världskriget hade han varit sjöminister och dessförinnan liberal riksdagsledamot. Fotografiet, taget den 17 juli 1921 i samband med avslutningen den stora regattaveckan utanför Göteborg, ansluter sig till familjens Broströms kungliga framtoning: de perfekta vita byxorna med pressveck, fartygets trygga blanklackerades elegans – och uniformerad personal redo att ta över rodret. Göteborgs Dagblads reporter kan inte behärska sin förtjusning över att vara inbjuden till banketten: ”Prisutdelningen försiggick vid en särdeles angenäm festlighet å Långedrags restaurant på söndag e. m. Skeppsredare Dan Broström hälsade de närvarande välkomna, särskilt riktande sig till gästerna från nabolanden och andra svenska platser än Göteborg, hvilket tal besvarades af ordf. i K.N.S., ingenjör J. Ancker. Dir. Harald Gedda talade i ett med jubel mottaget anförande för damerna, och därefter förrättades prisutdelningen. ”
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Akademien Valand, Kamerareportage, Riksarkivet Landsarkivet Göteborg, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv?
Mejla i så fall vg@gp.se. Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
