Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Gatan med hjärtat i Hängmattan

En vinylsamling som kostat på har byggts upp här, säkert för fler än vår skribent Tobias Holmgren, som i dag flanerar längs Karl Johansgatan, Majornas paradgata.

Jag vet inte hur jag ska lägga fram saken för att det inte ska verka påhittat – det låter som inledningen till en sämre komisk uppväxtskildring – men ett av mina första riktiga jobb VAR faktiskt på ett nu insomnat lager för husdjursartiklar på Hisings Backa. Där slet jag hund i blåställ och med sparkcykel, och vuxenlivet hade inte alls börjat, skulle inte börja på många år än, även om jag själv trodde att jag redan var framme. Två bevis på att lång tid kvarstod innan vuxenskapet var att jag 1) ännu inte börjat få hår i öronen (en obehaglig upptäckt kring 30-strecket), och 2) hur jag skötte min privatekonomi. 

Pengarna jag fick ihop på att lasta torkade grisöron, skålar i porslin och pudeloveraller – en förmögenhet för en spoling som dittills bara tjänat fickpengar på hemtjänstarbete i Kiruna kommun – tog jag med mig till skivbutiken Bengans på Stigbergstorget. Jag var 20 år gammal, hade ännu inte börjat knyta skorna ordentligt, och ägde Strebers samlade produktion på vinyl, fyra liveskivor med Errol Garner, ett tjugotal Bowie-plattor – men inte en stekpanna. Inte en hemförsäkring. 

Var är detta femtedels ton plast i dag? Senast jag såg kartongerna stod de i ett källarförråd hos en god vän i Karlstad, och är skivorna kvar där får de gärna bliva på sin plats. Jag klarar nämligen inte av att titta på dem i dessa digitala dagar utan att drabbas av ångest över hur mycket pengar jag kunde ha haft på mitt sparkonto om de inte varit. 

Som ung stannade jag alltid vid drömfabriken Bengans, som varit belägen sedan 1986 i gamla biograf Fyrens lokaler; en annan drömfabrik för en annan tid. Men nu, när mitt jobb och mina intressen för mig till platser som Röda sten, eller som den här vinterdagen längs Karl Johansgatan på upptäcktsfärd, känner jag stråket bättre. Jag har gått längs dess 2 600 meter långa radda butiker, institutioner och bostadshus, som tar sin början på Stigbergstorget och sedan leder flanören djupt in i djupaste, djupaste Majorna. Och jag har tagit vagnen tillbaka. För även om jag brinner för mitt jobb, är den lågan inte tillräcklig för att hålla mig varm en februarimorgon i Göteborg.

Ett tecken på hur ovan jag är vid kvarteren visas när jag för kulturredaktionen pitchar idén om att skriva om Karl Johansgatan. Jag får genast rådet att uttala Karl Johansgatan som den heter – inte med två N i Johan, som på Oslos berömda huvudgata, den som Lars Winnerbäck sjunger om i sin Elden (en textrad som hittas i ett konvolut djupt nere bland mina kartonger i Värmland). ”Annars kanske någon lokal Majorna-gubbe drar på munnen åt dig.”

Att denne hypotetiske person skulle dra på munnen, nästan klyva ansiktet i sitt grin, det tvekar jag inte en nanosekund på. I Majorna finns en så stark göteborgshumor att den har sipprat in i själva betongen och gatubilden. Som yttersta exempel på det svajar den så kallade Hängmattan; en sträcka mellan Carl Johans kyrka och Stigbergstorget som går tvärs genom en dalsänka, och därför buktar påtagligt. 

Det är vackert här, med ett klassiskt göteborgskt landshövdingehus och Sjöfartsmuséets pampiga stenbyggnad nära gatans mynning vid Stigbergstorget. Och jag är inte den enda från utomsocknes som stannat upp för att konstatera det. I journalisten och gamle majpojken Gunnar W Blomgrens artikelsamling På mammas gator berättas att den ansedda författaren Harry Martinson strukit ett par rader ur det som så småningom skulle bli hans biografiska roman Vägen till Klockrike. Det korta stycket, som handlar om hur Martinson ”gick brandvakt” i Göteborg – en gammal fras för att vara utan natthärbärge – lyder som följer:

”En timme senare drev han i Majorna. Vände vid Nilssonsgatan, gick på ’Hängmattan’ (en av världens vackraste vertikala gatukurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt) ...”

Se, så nära Hängmattan var att göra sig ett namn i världslitteraturen! Den dagen kommer dock, var så säker. Ingen som lunchat eller sett liveband på kafé Hängmattan i lovvärda Musikens hus (en tjusig lokal som tidigare hyste Majornas elementarläroverk för flickor) kan ha missat hur det där dagligen vid vart sjätte bord eller så sitter unga poeter in spe, utrustade med Moleskine-block, aldrig sinande kaffekoppar och, ibland, några tallrikar god vegetarisk plockmat. I denna ansamling genom decennierna måste åtminstone ett halvt drös finnas vara genier. Annat vore en statistisk orimlighet.  

Även världshistorien har emellertid undgått att ta stråket i sin famn, och det av den enkla anledningen att gatan inte ens existerade när Göteborgs och Sveriges mesta sjörövare – Lars Gathenhielm, eller Lasse i Gatan – på 1700-talet lånade ut sitt namn till den kompakta träkåk som hittas på motsatt sida från Bengans vid Stigbergstorget. Att krigarkonungen Karl XII skulle ha besökt honom i villan är dock felakigt; faktum är att Lasse i Gatan trots att han ägde tomten aldrig bodde där, för inte heller huset existerade när han var i livet. Om det hade tröstat de Majornabor som under 1800-talet trodde att kaparen spökade i kvarteret är osäkert – för om det inte var han, kunde man ju alltid fråga sig vilken okänd vålnad det var som under stormiga nätter red fram till huset och sedan rusade mot porten för att där bli insläppt i värmen av en spöklik kvinna (som alltså inte under några omständigheter kan ha varit kaparens hustru Ingela Gathenhielm). 

Karl Johansgatan är så nära en paradgata detta anrika och purgöteborgska stadsdistrikt har; ändå är den liksom jag en relativ nykomling i Majorna. Gatan anlades faktiskt så sent som i slutet av 1800-talet. Bakgrunden var industrialiseringen och dess löften om jobb och stadsbrus, som lockade människor från landsbygden till städernas fabriker och varv. En av följderna för de illa förberedda orterna blev stor bostadsbrist, skriver Gösta Carlsson i sin lättlästa kulturgärning till bok Majorna: En resa genom fem sekel. Han berättar vidare om hur det i stadens fullmäktige blev till en maktkamp mellan två läger: det som ansåg att samhället var skyldigt att bistå de behövande med tak över huvudet, och det som hade den i dag svårsmälta åsikten att arbetarna blev lata och håglösa om de skämdes bort för mycket – bostadsbristen skulle enligt dessa viktiga män lösas av marknaden på sikt. 

Lyckligtvis för Göteborgs framtid som arbetarstad vann den första gruppen och ett antal stadsbyggnadsprojekt inleddes; bland annat anläggandet av gatan med det blåblodiga namnet som den här textens fokus vilar på, och som degraderade Majornas tidigare huvudled Allmänna vägen till en bigata. Med Karl Johansgatan kom landshövdingehusen till Majorna, som otaliga bländande legoklossar i klara färger bland traktens låga träkåkar. Många av dessa färgglada uppenbarelser från 1800-talets slut står kvar än i dag, och har varsamt putsats upp i modern tid. 

Ju längre västerut man kommer (och det går att komma hiskligt långt, för med sina 2 600 meter förvandlar gatan till och med Danska vägen till en lilleputt), desto mer tunnas dock den äldre bebyggelsen ut och det sena 1900-talet gör sig påmint. Även om Madicken-arkitektur som är en fröjd för ögat går att hitta också här, bland annat fler tjusiga landshövdingehus, för den som konsekvent vägrar att ta upp mobiltelefonen i fickan, dominerar de stora likartade hyresbostäderna med sina identiska balkonger. 

Dolt inne i det annars alldagliga Chapmans torg har emellertid den spännande teatergruppen Gest som framför samtida engelskspråkig dramatik sina lokaler, och går man från torget över på andra sidan om Karl Johansgatan, kan man inmundiga saffransris, kryddig tomatsoppa och ljuvliga stekta blomkål på den indiska restaurangen Govindas – men inte avrunda med en kopp kaffe, ty restaurangen drivs av Hare Krishna-rörelsen som ogillar koffein. 

Här tycker jag om att dröja mig kvar åtminstone en gång varannan månad. På vägen hit passerar jag dessutom min favoritbyggnad i trakten, halvvägs mellan de två torgen Chapmans och Stigbergs-, mitt på norra sidan av Hängmattan: En röd stenkåk så ståtlig att man knappt kan tro att Majornas polisvaktsdistrikt 1966 fick överge den när råttorna blivit alltför många att tampas med. Huset har sedan det först restes på 1800-talet varit bryggeri (Kronans), sedan Majornafilial för Dicksonska folkbiblioteket (som enligt samtida vittnen stank av sill på grund av ett större fisklager som också flyttat in), därefter polisstation, rullskridskoanläggning (!) och batalj- samt träningslokal för Majornas boxningsklubb. Nu håller Miljöförvaltningen hov däri.

När före detta kommunalrådet Anneli Hulthén beskrev Karl Johansgatan 2012, kallade hon den en stad i staden. Just denna plats på Karl Johansgatan 23-29 lyckas med komprimeringen bättre än så: Den är en stad i huset. Skrev jag någon gång en lista på Göteborgs 30 mest spännande byggnader, kan ni ge er på att det gamla multihuset hade reserverats en värdig placering. 
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.