Gangsterrappen blir läst som en dagbok

När den P3 Guld-vinnande rapparen Abidaz kroppsvisiterades 2014, var det enligt honom på grund av texten till låten "Råknas" där han rappar ”För pulvret alltid i pungen / om du fuckar upp det blir konstigheter”. Detta ledde polisen till att anta att han gömde droger under sina testiklar, berättar han i radioprogrammet "I lagens namn" i P1 (1/1). Enligt honom har polisen i många år lyssnat på hiphop "ord för ord" för att kartlägga kriminella handlingar.

LÄS MER: Einár: Hur skulle jag kunna vara en gangster?

Den senaste tiden har det utöver kroppsvisitationer av rappare även blivit vanligt att polisen använder rappares låttexter som bevismaterial i rättegångar. I två fall som berör Rinkebyrapparna Yasin Byn och Jaffar Byn (”byn” hänvisar till Rinkeby), som är med i hiphop-kollektivet Ghetto Superstars, har deras låttexter använts som bevismaterial i förundersökningen. I Jaffar Byns fall beslagtogs också brev som han skrivit i häktet som bevis, även om en bild på ett av ”breven” i en artikel i Expressen (23/12-2018) tydligt visar att det rör sig om en låttext.

Att en låttext kan antas vara ett brev, och därmed ses som en bekännelse, är en följd av att hiphoppen antas vara självbiografisk.

Att en låttext kan antas vara ett brev, och därmed ses som en bekännelse, är en följd av att hiphopen antas vara självbiografisk. Delvis är detta så klart på grund av fördomar som finns kring rappare att samhället ser genren som dagboksanteckningar med beats utan någon verkshöjd. Men det är också en följd av att rappare ofta kallar sin musik för just ”äkta”, som när Jaffar Byn säger att det han rappar ”är verkligt, ingenting är påhittat”, eller när rapparen Dogge Doggelito beskriver hiphopen som ”förortens BBC eller Aktuellt” i en intervju med "Veckans Brott" (4/2).

Men vad händer när vi börjar använda konstnärliga verk som bevismaterial? För denna autenticitet verkar inte bara tas för givet av fans, men även av det svenska rättsväsendet.

LÄS MER: "Hammarkullen kan både döda dig och rädda dig"

I radioprogrammet "I lagens namn" i P1 (26/12 – 2019) intervjuas Tobias Yström, polisassistent och utredare i Rinkeby, om varför han inkluderat Yasins texter i förundersökningen till ett fall från 2018 där Yasin dömdes för bland annat grovt vapenbrott: ”Han sjunger om att han är svår att döda, varför skulle han göra det tänkte vi, om han inte befinner sig i en miljö där våld kan utövas.” När reportern Evalisa Wallin menar att Yasin har sagt i förhör att han bara rappar om något han hittat på svarar Yström: ”Ja… Och det får stå för honom. Jag vill mena på att det är inte bara en låttext, utan det handlar till viss del om hans… vardag.”

Yström antyder att texterna i första hand inte är konstnärliga utan självbiografiska, men det är värt att notera att han väljer att citera Yasins vers ”vi e skyttekungar / Nästa år vi spelar allsvenskan […] Vi skickar upp dig till Allah” men undviker att läsa följande vers ”Sen vi flyger till Qatar / Bah få ta en skön selfie”, kanske för att den inte bevisar en redan förutfattad tes.

Visserligen använder majoriteten av gangsterrap hänvisningar till vapen och droger, men att dogmatiskt fokusera på detta är att tappa fokus på det som gör hiphopen intressant: här finns ordlekar, intertextualitet, invecklade narrativ med gemenskaper och fejder. I vilken annan genre finner man den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus korruptionshärva (Yasin i låten ”XO”), samplade Olof Palme-tal (Kartellens ”Underklassmusik”) eller hänvisningar till Mona Lisa-effekten (Ant Wans ”Sativa”)?

Att använda raptexter som bevismaterial i rättegångar är ett fenomen vi importerat från USA, där det har förekommit sedan åtminstone 1991.

Att använda raptexter som bevismaterial i rättegångar är ett fenomen vi importerat från USA, där det har förekommit sedan åtminstone 1991. Det har också gjorts en rad studier av forskare som undersökt vilken effekt gangsterrap har på till exempel jurymedlemmar: en studie genomförd av den amerikanske psykologen Stuart Fischoff visade att en åtalad förmodas till mycket högre grad ha begått ett mord när våldsamma sångtexter presenteras som den åtalade skulle ha skrivit.

Antagandet verkar dessutom bara gälla rapmusik. När socialpsykologen Carrie B Fried bad deltagare i hennes forskning läsa en och samma folksång om ett polismord, fick hälften veta att texten var från en countrylåt, medan den andra hälften fick höra att det var en raplåt. Texten ansågs vara mycket mer våldsam av de som trodde det var rap. Forskarna Erik Nielson och Andrea L Dennis som skrivit boken "Rap on trial: race, lyrics, and guilt in America" menar att det endast är hip-hopen som används som bevisföring på detta vis, och visst vore det absurt om Beatles ”Got to get you into my life” hade använts som bevismaterial när Paul McCartney blev anhållen i Japan 1980 för droginnehav?

Men när det gäller rap verkar samhället inte kunna skilja på verk och konstnär.

Men när det gäller rap verkar samhället inte kunna skilja på verk och konstnär. Fokus ligger på texternas inslag av våld, och huruvida detta våld är glorifierande. Men om Sveriges just nu mest populära musikgenre vore en sådan sirensång in i det kriminella livet – varför drivs inte välbärgade medelklassungar till grova vapenbrott efter att de hört Jaffar Byn rappa ”Aina de bakk oss mer än guzzarna på insta / Kör mot staten när kilon hanteras / Ryska vapen grova rån planeras”?

För visst sker brott i orten, det är just den verklighet som svensk rap till stor del skildrar, en verklighet som Jaffar drömmer sig bort från i låten ”Cashmaskiner” ( ”en vacker dag alla mina bröder ska jobba vit / När jag säger vit ,jag menar inte tvätta skit / Dom ska äga restauranger i Stureplan”). Användandet av raptexter som bevismaterial sätter däremot den misstänkte i en omöjlig situation: antingen tvingas rapparen erkänna att texterna inte är ”sanna”, det vill säga att avsäga sin konst genom att hävda att verket inte är autentiskt, eller att erkänna att hen är skyldig till brott.

För att låttexterna är ”äkta” betyder givetvis inte att de ska förstås bokstavligt: Z E är inte statschef bara för att han säger att han är kung, lika lite som Kendrick Lamars könsorgan är lika stort som Eiffeltornet. Autenticiteten ifråga utgår snarare från principen: prata inte om sånt du inte har en aning om. En princip som rättsväsendet skulle kunna lära av.

Agri Ismaïl är skribent och jurist och medlem i kulturtidskriften Gläntas redaktionsråd.