Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gammal och osynlig

Min mamma kunde säga under sista decenniet av sitt liv att hon blivit osynlig. Att folk inte såg henne eller talade över huvudet på henne. Först tänkte jag att hon nog överdrev. Men sedan när jag var med henne ute och handlade insåg jag att det låg något i vad hon sa. Det hände till exempel då och då att expediten vände sig till mig för att svara på en fråga som mamma ställt. Mamma fick lite sprödare stämma på äldre dar och hörde inte så bra. Det passade förstås inte in i ett stressat kösystem.
Men det var inte alltid bråttom och högtryck. Varför kunde man inte ge henne lite tid då?

Jag fruktar att många av oss i grund och botten har en ganska rigid uppfattning om vad som gör en människa intressant och värd att lägga märke till.
Ålder och skönhet är ju bara två parametrar på värdeskalan.
Jag vill inte påstå att uppfattningen om vad som är attraktivt bara är en fråga om inlärning och sedvänja. Men man kan fundera.
Det finns en underström i svensk samhällskultur sedan länge att allt gammalt ska bort. Utplånandet av småstadsarkitekturen under 50- och 60-talet hör väl till de mer flagranta exemplen. Men även undanröjandet av äldre personal från arbetsplatserna bör kanske räknas dit.
Inte underligt då att de riktigt gamla människorna faller utanför ramen. Snart har vi väl ingen våglängd kvar för att uppfatta deras kvaliteter.

En som dock vågar gå mot strömmen och vara inopportun är designern, modeskaparen och kostymtecknaren Camilla Thulin. Hennes bok Stil, som kom förra året är underbart infallsrik och rolig. Jag har läst att hon för egen del inte alls eftersträvar att klä sig så ungt som möjligt. "Ung" verkar inte vara något kriterium som hon tillmäter särskilt stort värde.
En inställning som nästan är chockerande i ett samhälle som är så ålderssegregerat och gärna dömer efter schabloner.

Samma Camilla Thulin var intervjuad i ett magasin som skriver om antikviteter. Där uttalade hon sig och sa att hon såg det som typiskt svenskt att kasta bort gamla hantverksmöbler och köpa nya sämre produkter bara för att de var mer inne just då.
När jag hade läst det fick jag plötsligt för mig att det fanns en koppling mellan det osäkra föraktet för gamla möbler och gamla människor. Kanske drar jag allt för stora växlar på den likheten. Men någonstans handlar det om att inte tänka i klump utan öppna ögonen för nya kombinationer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.