"Gamla Ulleviär ett hastverk"

Zlatan Ibrahimovics marknadsvärde är 350 miljoner kronor. Lika mycket som nya Gamla Ullevi har kostat att bygga. Enda skillnaden är att Zlatan gör skäl för pengarna.

Som förra helgen mot Reggina. "Ibra" kom störtande från mittplan, fintade bort fyra spelare utanför straffområdet, chippade bollen över målvakten och rakt upp i krysset. Med vänstern. Vackert, elegant, smidigt, oförutsägbart och allt annat som Gamla Ullevi inte är.

Gamla Ullevi är ett hastverk. Det är en byggnad som hade kunnat vara en spegel av Zlatans trollkonster eller publikens hopp och förtvivlan men som istället är ett byråkratiskt monster. Mitt i stan. Exakt hur det gått till, hur ett potentiellt landmärke har kunnat slarvas bort i en tid då varenda liten borgmästare vet att locka konsumenter och turister och investerare och journalister och studenter och entreprenörer, det är svårt att fatta. Och när det dessutom sker i Sveriges fotbollsmetropol, en stad som vill profilera sig just genom sport- och kulturevenemang, då undrar man om det inte blivit lite för många öl och salta pinnar framför Tipsextra ändå.

Som ett filmmanus

Tillkomstprocessen låter som ett filmmanus. De tre stora - IFK, GAIS och ÖIS - uppvaktar den störste - GJ. Deras argument är sprakande: Gamla Ullevi - Jättegamla Ullevi alltså, den från 1916 - är gôrgammal. Visst, storleken är okej, säkerheten likaså, supportrarna verkar trivas. Men nu när Borås byggt nytt känns den plötsligt så himla skruttig och snart smäller Stockholm upp en nationalarena och inom de närmaste tio åren kommer minst tjugo nya anläggningar att invigas i Sverige och hur kommer det att påverka evenemangsstaden Göteborg? Varpå Johansson snabbt sätter läderkulan i rullning. Han ringer HIGAB, det kommunala fastighetsbolaget. Vill de bygga en ny nationalarena? Kan de fixa fram en arkitekt? Och kan de ha huset klart i rappet? Helst utan att göteborgarna får veta?

Det där sista hittar jag på, men konsekvensen av det flåsiga tempot har blivit just det; inte en enda gång sedan idén presenterades vintern 2004 (ett par månader innan Boråsarenan invigdes - touché!) har göteborgarna haft möjlighet att påverka projektet. Gudfader Johansson har hållit det hela inom la famiglia - Higab har byggt, Higab äger, Higab förvaltar och Higab har förvägrat göteborgarna en chans att välja sitt favoritförslag genom att strunta i en arkitekttävling. Eller som Anneli Hulthén uttryckte det när jag intervjuade henne för något år sedan:

"Arkitekttävling? Det kanske är det normala i Stockholm, men inte här."

Till och med Lars Iwdal, arenans arkitekt, anser att han har tilldelats uppdraget förvånansvärt lättvindigt. "Jag fick liksom lite hjälp av stadsbyggnadskontoret", säger han ironiskt och tillägger att, "Allt gick så fruktansvärt fort, det fanns fan ingen tid att tävla."

Funktionella byggnader

Frågan är om han ens hade ställt upp om så blivit aktuellt. "Jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument", hävdar han och gör det uppenbart varför Higab anlitade just honom; att skapa ett expressivt stycke arkitektur till glädje för alla göteborgare, även de 98 procent som aldrig går på fotboll, det var nog aldrig aktuellt.

Dels på grund av tidspressen; det gällde att hinna före Stockholm och Malmö. Och dels på grund av ekonomin. Iwdal vägrar använda ordet "lågbudget" - "Då får jag bara en massa skit" - men kallar Gamla Ullevi för en "gärdsgårdsanläggning". Jan-Åke Johansson, Higabs projektledare, är ännu rakare: "Detta är Sveriges billigaste arena per stol räknat", slår han fast, både stolt och glad verkar det, förmodligen för att just det varit hans uppdrag från start.

Vi andra kan bara beklaga den Elloskostym som står där idag. Kopierad (åk till Brøndby i Danmark för att hitta originalet), standardiserad, otidsenlig och, framför allt, felplacerad. Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan - att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med - hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket.

Ödsligt evenemangsområde

Nya Gamla Ullevi är förstås en huvudspelare i detta förvuxna och ödsliga evenemangsområde. Det är den största arenan vid sidan av Nya Ullevi (alltså inte det nybyggda Gamla Ullevi utan bara gamla Nya Ullevi och inte jättegamla Ullevi för den är ju riven utan det ganska gamla Nya Ullevi). Jämförelserna är ofrånkomliga. Och otacksamma. För medan Gamla Ullevi gör sitt jobb varken mer eller mindre, älskar Nya Ullevi sitt liv som exhibitionistisk idrottshögborg. Och medan Gamla Ullevi är lika kommunicerande som ett sängbäcken, fullkomligt spricker Nya Ullevi i cementfogarna av all den energi som anläggningen är satt att inkapsla: tyngdlagen är upphävd och läktarna bara virvlar iväg och friheten framstår som ett naturtillstånd och hörru, glöm inte bort att ha skoj, livet är för kort för att oroa sig.

Det är lätt att tro att denna klasskillnad beror på byggnadernas praktiska förutsättningar, men även Nya Ullevi plågades av begränsad budget och forcerat schema. Snarare handlar det om ambition. På arkitekterna Sten Samuelson och Fritz Jaenecke kliade det i fingrarna, de ville gestalta. Och för dem fanns det ingen annan byggnadstyp som gav lika stor uttrycksfrihet som en arena, där prestation och spektakel hela tiden sprintar hand i hand.

Lars Iwdal å sin sida har valt motsatt väg. Hans verk tar sitt avstamp, inte i leken och lusten, utan i en kravspec. En väldig lunta - han måttar ett par decimeter - där UEFA specificerat varenda funktion som en sådan här arena ska ha. Därutöver har spelarna och supportrarna fått säga sitt, och restauratörerna som ska driva de båda loungerna, och till slut tycks alla anspråk ha vuxit Iwdal över hans gråblonda huvud. Säkert har han tillgodosett de flesta önskemål - en bravad i sig - men på upploppet har krafterna sinat. Byggnaden som blir hans eftermäle kommer möjligen att uppskattas för sin effektivitet men knappast för dess uttryck.

Omfamnar begränsningarna

Hans angreppssätt är delvis förståeligt. Kringskuren på alla håll och kanter av Higabs ekonomer, dessutom spänd inför uppgiften att rita i skuggan av Nya Ullevi (Iwdal läste under Samuelson på arkitekthögskolan), har han valt att inte bara acceptera begränsningarna utan rent av omfamna dem. Betongstrukturen som idag reser sig 21 meter ur trafikspagettin framstår som spritt språngande naken. Konstruktionen är blottad och alla funktioner avläsbara. Särskilt sofistikerat är det inte, dimensionerna är grova och mötena tillyxade, men idén att låta gradängbalkarnas vikt bära det 23 meter utskjutande plåttaket är både logisk och originell. Och genom att dölja belysningen i det omringande takets ytterkant elimineras alla långa spelarskuggor som är väldans irriterande om man ser matchen på HD-teve. Inne på arenan är dessutom avståndet mellan plan och publik föredömligt minimerat.

Men oftast tar det rationella överhanden. Någon värdig entré mot stan finns exempelvis inte. Istället gäller samma princip som vid djurtransporter. Flocken ska snabbt och effektivt fösas in i sina inhägnader och därför finns det öppningar i arenans alla fyra hörnläktare. Dessa entréer är medvetet små för att förhindra att den förtätade atmosfären runt planen pyser ut som luften ur en pruttkudde och kontakten med dramatiken där inne blir följaktligen minimal.

Ansiktet mot stan är istället två tunga betonglimpor, en mot centralen i norr och en mot Trädgårdsföreningen i väst. I dessa ryms souvenirshopen, hamburgerrestaurangen, sportbaren och gymmet som kan vara bra att besöka när du druckit för många öl och ätit för många hamburgare och fått på käften för att du blottat fel klubbfärger. De låga limporna är naturligtvis ett försök att relatera den svällande arenan till stans mer sansade skala och skapa liv runt anläggningen även utanför matchtid. Men greppet är oinspirerat. Som så ofta förväntas kommers och konsumtion manifestera en byggnad i stadsrummet, inte dess arkitektur.

Som ett blåmärke

På tal om färger och att få på käften. Att exteriören är ljust beige är inte mycket att orda om, det speglar projektets brist på visioner alldeles utomordentligt väl. Men att samma likgiltiga färgskala dominerar insidan, där funktionsprogrammet är radikalt annorlunda, det är märkligt. Gräset är grönt och skönt förstås, men de 15 000 stolarna är satta i någon gråblålila färgskala, vag och diffus. Som ett dygnsgammalt blåmärke.

Hela arenan ser ut att ha fått sig ett rejält kok stryk.

Precis som sig bör.

ARKITEKTUR

Nationalarenan Gamla Ullevi

Arkitekt: Arkitektbyrån AB genom Lars Iwdal

TEXT

Mark Isitt

kultur@gp.se