Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Margareta Larsson (SD) anser att Carolina Falkholts målning utgör ett "sexuellt ofredande av minderåriga".

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Uttalandet visar på en kultursyn som är vedervärdig

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Egentligen borde vi inte vara förvånade. En ledande sverigedemokrat vill fängsla konstnären Carolina Falkholt för hennes vaginamålning i en skola i Nyköping. Det påstådda brottet: sexuellt ofredande av minderåriga. Bakom Margareta Larssons uttalande i riksdagen i tisdags döljer sig en kultursyn som är vedervärdig. Samtidigt var det utmärkt att Larsson var tydlig med sin hållning. Ingen behöver tvivla på var Sverigedemokraterna befinner sig i frågan om konstnärlig frihet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nationalistiska och fascistiska partier runtom i Europa har gått fram starkt de senaste åren. En del av framgången har att göra med den delvis nya fasad som visats upp. De starkt aggressiva budskapen har tonats ned i den offentliga retoriken. Bilden av partier som bara vill värna nationen, vanligt hederligt folk, traditionella värderingar har gradvis accepterats av en allt större offentlighet. Den här normaliseringsprocessen har varit väsentlig för att kunna nå större väljargrupper. Renodlat fascistiska Jobbik i Ungern är det kanske tydligaste exemplet det senaste året. Jobbik lockade också över tjugo procent av de ungerska väljarna i parlamentsvalet i början av april.

Sverigedemokraterna vill också visa upp bilden av ett rumsrent parti. Nolltolerans. Att partiet är sprunget ur den bruna kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) är ingenting som ledarna talar högt om. Det är fullt logiskt. Om SD ska kunna erövra ännu fler väljare och få det inflytande som exempelvis Jobbik eller Front National i Frankrike har är det viktigt att politiken förpackas så snyggt det går.

Men så kommer en Margareta Larsson och visar en annan bild. Larsson sitter i kulturutskottet, hon är svärmor till partiledaren Jimmie Åkesson och talar om att fängsla konstnärer. Margareta Larsson talar om att vi inte längre törs ”vägleda och fostra”. Hon talar om att ”en ansvarsfull politik ska utgå från familjen som samhällets grundkärna”. Om vikten av ledarskap och disciplin. Om att det är få förunnat i Sverige ”att få ha åsikter om det inte är politiskt korrekt”. Larsson är förbaskad över dubbelmoralen. Att porrplanscherna i landets bilverkstäder har åkt ner samtidigt som vi får ”en meter stora vaginor på väggarna i skolsalarna”.

Och plötsligt uppstår en glipa i kommunikationen, den mellan de verkliga åsikterna och den mellan vad som vanligtvis kommuniceras. Margareta Larsson försvarar sig och hävdar att det är hennes personliga åsikter. Framförda i en debatt i riksdagen där hon företräder ett av landets större partier. Nej, så är det naturligtvis inte. Det är just så här som Sverigedemokraternas politik ser ut. Det är just så här den svenska politiken kan förändras om partiet får större inflytande. En repressiv stat där familj, fostran och disciplin är kärnvärden. Det är djupt obehagligt.