När presstödskommittén igår överlämnade sitt betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth föreföll det ske i stor enighet. I en gemensam debattartikel signerad av företrädarna för de sju partier som ingått i utredningen gjordes en stor sak av den politiska samsynen i förslagen till kulturdepartementet.
Riktigt så enkelt var det nu inte. Även om de sju partierna var eniga fanns det en stor och tung invändning: presstödskommitténs ordförande Hans-Gunnar Axberger reserverade sig. De förslag som är tänkta att börja gälla år 2017 kommer att vara omoderna då, menade han. Något som inte förefaller helt orimligt med tanke på att de beräkningar som förslagen bygger på är gjorda nu och det inträder ett stort moment av slump att försöka förutse hur mediekartan ser ut om bara ett par år.
Axberger är ingen bråkstake av Lambertzskt snitt varför reservationen måste tas på stort allvar. Han kan svensk press bättre än de flesta, han har varit pressombudsman, är professor i medierätt. Bland annat. Axbergers invändning var mycket enkel: de förslag som kommittén efter mycket ”stök” presenterade är inte optimala om ambitionen är att skapa de bästa förutsättningarna för en professionell, oberoende journalistik. Något som torde vara det viktigaste för ett statligt system som är tänkt att säkra publicistisk mångfald.
Axbergers sågning av den egna utredningen fick stöd av kommitténs tre experter, bland dem Ingela Wadbring på Göteborgs universitet, som i en kommentar konstaterade att det ”i detta betänkande inte finns några tydliga incitament för att i framtiden bidra till att ge alla medborgare oavsett ålder eller geografisk ort tillgång till en god kvalitets- och opinionsjournalistik”. Nej från ordföranden. Nej från experterna. Ja från politikerna med moderaten Per Bill i spetsen.
Så vad är det då kommittén föreslår? Här finns några viktiga förändringar. Bland annat ett förslag om att slopa reklamskatten. Helst i ett enda slag, alternativt stegvis. Det är en enkel och klok åtgärd som kommer att tas emot av öppna armar av medieföretag med sviktande ekonomi. Men förslagen är för inriktade på papperstidningar och för lite framåtblickande, hördes det från många håll under gårdagen. På goda grunder ska tilläggas. Till exempel förslaget på samdistribution av post och tidningar, inte minst på landsbygden. Kommittén hoppas via de föreslagna förändringarna kunna skapa ”större incitament för dagstidningar med driftsstöd att öka antalet prenumeranter och andra betalande läsare”.
Nu är det sannolikt en utopi att tänka sig en presstödsutredning som inte möts av skarp kritik från något håll, här finns en cocktail av kolliderande intressen, snabb strukturomvandling och en mer svårnavigerad framtid än någonsin som väsentliga parametrar.
Problemet är att i en tid när kvalitetsjournalistiken är hotad på alltfler håll måste en av de grundläggande uppgifterna för ett statligt stödsystem vara att subventionera tillkomst av och infrastruktur för kvalitetsjournalistik oavsett distributionsform. Ett teknikneutralt stöd till värn för kvalitet snarare än distributionsform. Dit nådde aldrig den utredning som presenterades i går. Det var olyckligt.
