Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Töjbara antiterrorlagar stoppar fri journalistik

Gabriel Byström om den omdiskuterade brittiska anti-terrorlagstiftningen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Fem över åtta på morgonen greps han. David Miranda skulle bara passera Heathrow på sin väg från Berlin till Brasilien. Han stoppades av några säkerhetstjänstemän i transithallen och ombads följa med. Under åtta timmar förhördes Miranda om allt möjligt. Den brittiska polisen var särskilt intresserad av de elektroniska apparaterna. Spelen. Mobilen. Den bärbara datorn. Kameran. Allt detta togs i beslag innan han släpptes.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Gripandet skedde tidigare i veckan. Det lagrum den brittiska polisen använde var den omdiskuterade anti-terrorlagstiftningen som ger polisen rätt att stoppa, undersöka, utfråga och kvarhålla personer på flygplatser, hamnar och i gränsområden på synnerligen svag grund. Misstankarna mot Miranda beror på att han lever tillsammans med journalisten Glenn Greenwald. Samme Greenwald som stått för åtskilliga artiklar i tidningen The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt.

Vidden av de avslöjanden som blivit möjliga genom Snowden-dokumenten kan vi fortfarande inte överblicka. Klart är att det handlar om digital övervakning av tidigare okänd art. Amerikanska signalspaningsmyndigheten National Security Agency (NSA) och dess brittiska motsvarighet GCHQ har med påfallande stort engagemang och talangfullhet följt digital kommunikation runtom i världen. Den ofta nyttjade parallellen till det samhälle som beskrivs i Orwells 1984 känns inte helt långsökt.

Nu är det inte första gången brittisk säkerhetstjänst öppet visar sitt missnöje med avslöjandena i The Guardian. GCHQ, som sorterar under MI5, besökte tidningen tidigare i år. Inte för att de ville lära sig mer om hur undersökande journalistik går till eller diskutera havererade affärsmodeller utan för att se till att de dokument Edward Snowden överlämnat en gång för alla förstördes. Enligt The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger tvingades anställda slå sönder ett antal hårddiskar under överinseende av bistra agenter från GCHQ. Jobbet gjordes grundligt, en av agenterna plockade med nöjd min upp en del av en före detta hårddisk och kluckade: ”De svarta helikoptrarna kan vända”.

Nu agerade inte GCHQ på eget initiativ. Rusbridger berättade i en läsvärd krönika tidigare i veckan om hur han under de senaste två månaderna bearbetats av höga politiska tjänstemän. För en månad sedan kom ett samtal från maktens innersta cirkel. Budskapet mycket enkelt: ”Ni har haft ert roliga. Nu vill ha tillbaka materialet”.

Och hade inte Rusbridger varit en klok och rutinerad redaktör hade man kunnat tro att historien hämtats ur en traditionell, lätt konspiratorisk Grisham-thriller. Nu är det mer komplicerat än så. Vad händelserna på The Guardian liksom gripandet av David Miranda visar är desperationen hos ett stort, inflytelserikt och mäktigt EU-land. Så här handskas den brittiska regeringen under den konservative premiärministern David Cameron med pressfriheten 2013. Sönderslagna hårddiskar, tunga påtryckningar och hot, slumpartade gripanden.

Den rättssäkerhet vi tar för given är numera allt oftare en förhandlingsfråga. Med en elastisk antiterrorlagstiftning i ryggen får säkerhetstjänst och känsliga politiker en rad möjligheter som tidigare inte fanns. Därvidlag skiljer sig den brittiska staten inte särskilt mycket från exempelvis den etiopiska som också med stor framgång tystat medier med töjbar antiterrorlagstiftning.

Det märkliga är att det som hänt inte skapat en politisk storm. Inte lett till några högljudda avgångskrav. Inte tvingat David Cameron att på allvar starta en granskning. Historien är full av exempel på säkerhetstjänster som mer eller mindre hårdfört stoppat den fria, undersökande journalistiken. Vanligtvis förknippar vi dylika ingripanden med totalitära stater. Nu äger det rum på andra sidan Nordsjön. Det borde oroa fler än en ensam redaktör på The Guardian.