Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Steget långt mellan det sagda och det gjorda

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det har konstaterats på flera håll, men förtjänar fortsatt belysning. Den vidriga attacken på Charlie Hebdo i förra veckan visade med brutal tydlighet hur kampen om yttrandefriheten kan se ut och hur höga insatserna kan vara. Det är en kamp om tolkningsföreträdet, om möjligheten att utforska, granska, gyckla i ett offentligt rum.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och samtidigt etsar sig bilderna fast. Bilderna från den jättelika manifestationen i Paris förra söndagen som författaren Jenny Diski skrev om på denna sida i går. Miljoner fransmän tågade tillsammans med världens ledare. Där går Ungerns premiärminister Viktor Orbán, där går den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, där går Turkiets premiärminister Ahmed Davutoglu.

Fallet Orbán är intressant. Sedan våren 2010 har han tagit strypgrepp på den ungerska pressen via hård medielagstiftning. Han har inrättat en ny mediemyndighet lojal med det egna partiet Fidesz. Han har varit med om att sparka långt över 1 000 journalister från de ungerska public service-bolagen. Och han har varit med när fascistiska Jobbiks före detta propagandageneral Dániel Papp blivit hög chef på det bolag som gör public service-nyheter. Ungefär som om Kent Ekeroth skulle bli chef för Rapport.

När Sergej Lavrov inte vandrar hand i hand med andra världsledare till stöd för yttrandefriheten är han samtidigt en representant för en regering som med stor entusiasm inskränkt pressfriheten. Vid Freedom House senaste rankning av pressfriheten i världens länder hamnade Ryssland på plats 176 av 197. Rapporten konstaterade att den ryska regimen höll de nationella medierna i ett fast grepp, här fanns också tendenser till styrning av vad som publiceras på Internet. Freedom House pekade på hur ryska ledare använder landets domstolar för att via dunkel lagstiftning komma åt de journalister som trotsar regimen.

På Dissidentbloggen, som drivs av svenska PEN, skrev journalisten Natalja Afanasijeva för en månad sedan hur den ryska staten driver kampen mot homosexuellas rättigheter under den försåtliga förevändningen att det handlar om ett hot ”mot den traditionella familjen och familjeförhållanden”. Afanasijeva konstaterar att den ryska lag som förbjuder diskussion av ”otraditionella samlevnadsformer” inte enbart skuldbelägger hbtq-grupper, den osynliggör också hur samhällets egentliga problem ser ut.

I Turkiet kämpar oberoende journalister mot en hårt repressiv regim, för några veckor sedan greps ett 30-tal personer, i huvudsak journalister och mediechefer verksamma i medier kritiska till premiärminister Tayyip Erdogan. Tidigare har Erdogan försökt stänga ner twitter, åtskilliga oberoende journalister har fängslats.

Så agerar alltså några i sällskapet som vandrade runt i Paris för en vecka sedan. Så agerar de som med bekymrade miner hyllar de mördade journalisterna. Steget mellan det sagda och det gjorda har sällan varit längre.