Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: SF vill stoppa stöd till Bio Roy

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I våras skapades en ny nordisk biojätte. SF Bio och finska Finnkino slogs samman i ett nytt bolag. Det ägs till 60 procent av Ratos och till 40 procent av SF:s tidigare ägare Bonniers. För huvudägaren, börsnoterade Ratos, handlar köpet om en sak: att öka värdet för sina aktieägare. Ratos är ett ”private-equity konglomerat” vars affärsidé är att ”skapa högsta möjliga avkastning”. Allt enligt bolagets egen kommunikation.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men SF:s informationschef Thomas Runfors är bekymrad. Inte över nya, ansiktslösa ägare. Nej, Runfors är mer intresserad av Bio Roy på Avenyn. En biograf som drivs av Folkets hus och parker. En biograf som rätt ofta visar samma filmer som SF visar på sina biografer i Göteborg. Bio Roy, som får kommunalt verksamhetsstöd, ska enligt uppdragsbeskrivningen från kulturnämnden utvecklas ”till en framstående kvalitetsbiograf” vars programsättning ”ska styras av konstnärliga val och inte kommersiella”. Thomas Runfors och private-equity-konglomeratets aktieägare är oroliga för den osunda konkurrens som Bio Roy står för. Till exempel att Känn ingen sorg visades på Bio Roy parallellt med andra visningar på SF-biografer i somras. Dessutom tio kronor billigare! Invändningar att ta på allvar? Konkurrens som sätts ur spel när kommunalt subsidierad verksamhet slåss med kommersiella aktörer på samma marknad?

Om det inte vore för att SF är totalt dominerande med 90-95 procent av marknaden i Göteborg och nästan lika dominerande i resten av Sverige skulle oron möjligen kunna förstås.

Den allt intensivare lobbyverksamheten får en besk bismak i ljuset av den totala dominansen. Thomas Runfors har gjort vad han kan för att få Göteborgs kulturnämnd och kulturförvaltning att agera i ärendet. För att stoppa andra aktörer som uppbär kommunalt stöd från att visa film som SF kan tjäna pengar på. I ett brev till Kulturnämnden och Kulturförvaltningen daterat den 30 juli "kräver" han svar på ett antal frågor. Jag slår Thomas Runfors en signal för att höra om han försöker påverka på andra sätt, om han pratar med andra politiker.

- Nej, nej. Det är ju kulturnämnden, det är de som är beslutande organ.

Men jag sitter här med ett mail från dig som du skickat den 5 augusti där du skriver till kommunalrådet i Göteborg Jonas Ransgård. Hur kommer det sig?

- Det kommer jag inte ihåg faktiskt. Men det är väl samma brev eller?

Nej. Du säger att du bara skriver till kulturnämnden men här skriver du till kommunalrådet.

- Det är väl en kännedomskopia? Vi har inte alltid fått svar från kulturnämnden. Mer för att få upp ärendet på bordet

"Skrivelsen är ställd till Kulturnämnden som ansvarar för hur kulturbidragen används men eftersom frågan också har bäring ur ett näringspolitiskt perspektiv vill jag gärna att du tittar på det". Du har ju skrivit det här. Kommer du inte ihåg det?

- Inte på rak arm, men nu när du säger det så är det riktigt. Det har det ju också, det är ett näringspolitiskt perspektiv.

"Rimligen bör du inse problematiken med en kommunalt subventionerad biograf som konkurrerar med en privatägd med hjälp av kommunala bidrag". Du har glömt det här brevet?

- Det hade jag glömt, absolut.

Varför skriver du till Jonas Ransgård?

- Njae, det är precis som jag skriver, det har ju faktiskt en näringsfråga också. Det handlar ju inte bara om kultur.

Thomas Runfors försöker alltså runda kulturnämnden och gå på en av Göteborgs tyngsta politiska makthavare för att stoppa en biograf som visar ”för” kommersiella filmer. Den situation som råder i Biosverige kan endast få monopolkramare att känna tillfredsställelse över dagens situation. För kulturnämnden, som inom inte alltför lång tid ska fundera över vilket verksamhetsstöd Bio Roy ska få framgent, finns åtskilligt att fundera över. Krokodiltårarna och den ogenerade lobbyismen från private-equity-konglomeratet måste sättas i ett större kulturpolitiskt sammanhang. Huvudproblemet kan knappast vara att några kommunalt subventionerade biografer vid sidan av debattkvällar och operaföreställningar visar filmer som även visas på Ratos salonger.