Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: SD:s drömvärld vanvett förklätt till politik

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är i glidningarna de sanna avsikterna går att spåra. De där stunderna när garden tas ner, när timmarna av medieträning inte längre påverkar det sagda, när tryggheten infinner sig. Då går det att komma ett stycke närmare budskapets själva essens. Då går det att få en glimt av vad som egentligen avses med politiken bortom populistiska flirtar åt höger och vänster, bortom romantiserade bilder av ett då som aldrig existerat annat än i en vision.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns rätt många sådana exempel när det gäller Sverigedemokraterna. Exempel som, när man lyssnar på den syrefattiga svenska diskussionen, verkar ha gått många debattörer förbi. Det som äger rum just nu är ett vanvett förklätt till politik.

Lyssna på riksdagens vice talman Björn Söder. I helgen intervjuades han i Dagens Nyheter. Där gav sig Sverigedemokraten Söder in i ett resonemang om svenskhet, om vem som är svensk. Judar och samer? Nja, de kan visserligen vara svenska medborgare men svenskar är de först när de assimilerats. Björn Söder är trygg i situationen, han befinner sig på partiets stora möte i Västerås omgiven av meningsfränder. Gradvis kan han börja blotta sina och partiets tankar om vilken framtida nation de ser i sin drömvärld.

Eller ta Kent Ekeroth. Den Sverigedemokratiske riksdagsmannen som i en ny motion argumenterar för att svenska myndigheter, som SCB och Kriminalvården, ska börja registrera ”ursprungsnationalitet inklusive statslösa, även inom den grupp som har svenskt medborgarskap.” Sverigedemokraten Kent Ekeroth, som på valnatten lovade att tysta svenska medier ”i sinom tid”, nöjer sig inte där. Han vill också registrera andra generationens invandrare. Tanken är att föräldrarnas ursprungsnationalitet ska noteras. Anledningen är mycket enkel. Kent Ekeroth vill ”få tillgång till relevanta parametrar”, detta eftersom ”kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit medborgarskap”. Ekeroths argumentation är närmast klinisk i sin rasism. Hans förklaringsmodell till brottslighet utgår från etnicitet och kultur. Och, vilket är väsentligt, Ekeroth backas upp av partiets presschef Martin Kinnunen som menar att partiet står bakom formuleringarna.

I en annan nyskriven motion argumenterar Sverigedemokraterna Paula Bieler och David Lång för att en utredning bör tillsättas för att kartlägga ”svenskfientlighetens utbredning”. Det låter som en svårartad åkomma men handlar i grunden om att, med statlig infrastruktur, komma åt dem som inte delar partiets ideologi. I Bielers och Långs framtida scenario ska enbart antirasistiska organisationer som också bekämpar svenskfientlighet kunna få statliga bidrag. I skolorna ska svenskfientlighet motarbetas. Att lojalitet till nationen slås fast i SD:s princip-program blir en logisk följd av motionärernas tankar. Här finns också hotfulla skrivningar om att medborgarskapet kan upphöra om lojaliteten inte är av rätt natur.

Gradvis börjar ett rotsystem växa fram, rottrådar som är väsentliga att följa för att förstå partiet. Talet om svenskfientlighet är lätt att översätta till den samtida europeiska diskussionen. I Ungern, ett av de länder där den hårda nationalismen utvecklats snabbast och fått störst inflytande, stämplas politiska motståndare inte sällan som landsförrädare. Den nationella berättelsen utgår uppifrån och en kader historiker har städslats för att lägga historien tillrätta för att den ska passa de nya nationella berättelserna. Historien om nationen blir ett mäktigt vapen i händerna på de politiker som vill omskapa ett samhälle. Det är inte särskilt överraskande att SD vill stämpla politiska motståndare som svenskfientliga när de inte delar partiets bild av vad en nation är och hur den ska förstås.

Det är bara två år sedan Jobbiks utrikespolitiske talesperson Márton Gyöngyösi stod i parlamentet i Budapest och ropade efter listor som skulle registrera judar med dubbla medborgarskap. Gyöngyösi var rädd för den ungerska nationens framtid, han var rädd för att hans fosterland höll på att tas över. Han var bekymrad över att han var den enda som såg faran. I Sverigedemokraternas principprogram konstateras att dubbla medborgarskap inte borde finnas, den som är svensk medborgare ska inte samtidigt kunna ha ett annat medborgarskap.

Från en del av det offentliga Sverige har det funnits en påfallande oförmåga att identifiera mönster och lägga ihop uttalanden från ledande partiföreträdare och se vad de symboliserar. Som om historien inte fanns. Som om etiketteringen av partiet är viktigare än att se vad tongivande politiker egentligen vill och argumenterar för och därefter sätta in det i ett historiskt sammanhang. Det är klart att det inte var en tillfällighet att Erik Almqvist och SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand på plats följde fascistiska Jobbiks valspurt i april i år.