Om fem månader invigs årets bokmässa i Göteborg. Det som från början var en stillsam mässa för boken är idag en arena för debatter, seminarier, diskussioner om kultur, samtid och aktuell litteratur. Det är en bra utveckling. Göteborg behöver fler debatter om kultur, kulturvärlden behöver fler platser att mötas på och diskutera.
Just nu arbetar många i Kultursverige med att skapa debatter inför mässan. En central fråga de fyra septemberdagarna är hur den svenska kulturpolitiken ska se ut i framtiden. Vilka är utmaningarna? Hur resonerar kulturministern? Vad säger utövarna – vad saknar de? Årets mässa äger rum ett år innan valet 2014. Det är en utmärkt tidpunkt att starta de kulturpolitiska diskussionerna.
Det finns bara ett problem. Kulturministern vill inte vara med och prata.
I början av sin ministerperiod hände det att Lena Adelsohn-Liljeroth ställde upp på kulturpolitiska diskussioner. Det blev inte alltid svindlande idépolitiska debatter men det var trots allt diskussioner i en offentlighet som åtminstone ibland kunde bränna till. Det fanns en möjlighet att höra hur regeringens ledande företrädare i kulturfrågor resonerade.
Idag ransonerar kulturministern sina framträdanden. Ja, inte när det gäller att klippa band och hålla invigningstal. Där finns alltid tid. Men det övriga? Diskussionerna? Lena Adelsohn-Liljeroth skriver gärna debattartiklar invänder någon. Nu senast i Enköpings-Posten där hon i veckan slog fast att ”Alla barn har rätt att lära sig läsa”. De som inte håller med räcker upp handen.
Några dagar tidigare hade kulturministern försökt få igång den kulturpolitiska debatten genom en artikel i Vestmanlands läns tidning som prisade Kulturarvslyftet, ett fiasko av närmast episka proportioner sett till de förhoppningar som fanns.
Ja, ni förstår. Debattartiklar författade av Kulturdepartementets pressavdelning som bara upprepar kända ståndpunkter. Helt utan någon som helst politisk laddning. Kulturområdet ska tuffa på i all tysthet. Eller som en tung makthavare i Kultursverige uttrycker det: ”Det är svårt att tänka sig en lojalare kulturminister”. Svenska Dagbladets förre kulturchef Kaj Schueler närmade sig problemet förra året då han efter en lång kulturpolitisk debatt i spalterna utan medverkan från ministern ställde den retoriska frågan: "Kan det vara så illa att tystnaden är en medveten strategi?"
Den allianspolitiker som velat driva den kulturpolitiska debatten hårdast och som velat förändra saker i grunden de senaste åren är folkpartisten Christer Nylander. Han fick nog i vintras och hoppade av sitt arbete i kulturutskottet. Idag hittar man Nylander i arbetsmarknadsutskottet. När Nylander lämnade kulturområdet var han mycket tydlig med orsakerna, Alliansens brist på intresse för kultur. ”Det är ingen prioriterad fråga i Alliansen och det är sorgligt”, sa han till SVT då. Ansvaret för detta vilar givetvis tyngst på ansvarig minister som inte förmått föra upp kulturen på agendan och inte lyckats ta strid för frågor av mer central art.
Således är det inte så märkligt att Lena Adelsohn Liljeroth efter en månads betänketid meddelat att hon inte vill vara med och diskutera kulturpolitik på det seminarium som ska arrangeras under Bokmässan på temat Framtidens kulturpolitik. Under tiden får vi glädja oss åt det lilla. På departementets hemsida har Lena Adelsohn Liljeroth författat sitt kulturpolitiska credo. ”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället." Man tackar.
