Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Klyfta som hotar demokratin

Spelar det någon roll för demokratin när medierna digitaliseras? Och hur ska man tolka Stampens ekonomiska problem? Gabriel Byström avslutar serien om medierna och demokratin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Några enkla fakta. Under 2013 försvann bortåt fyrahundra redaktionella tjänster på svenska dagstidningar samtidigt som närmare fyrtio lokalredaktioner stängdes ned. Under åren 1999–2011 sjönk upplagan för svenska morgontidningar med drygt en halv miljon exemplar. Ledningen för Bonnierägda TV4 beslutade i förra veckan att utdela ett yxhugg mot den lokala bevakningen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Finns det några risker med att många svenska kommuner ligger under medieradarn? Påverkas demokratin? Ni som svarar nej kan lugnt vända er och somna om.

Jeanette Gustafsdotter är vd för branschorganisationen Tidningsutgivarna och jurist i grunden. Hon sitter tre trappor upp på ett kontor mitt på Kungsgatan i Stockholm. Jeanette Gustafsdotter talar om informationsglappet i samhället, om de klyftor som redan har eller håller på att utvecklas.

– Det finns en stor grupp människor som är nyhetssökare, de får enormt mycket information och kan leta sig fram till fantastiskt mycket. Men så finns det de som absolut inte är där, de som avstår från att ta del av nyheter, de är på andra forum. Informationsklyftan blir bråddjup, den ser jag som det största hotet mot demokratin.

Hot mot demokratin borde onekligen vara något som oroar den politiska makten. Det borde vara något som diskuteras, analyseras och debatteras. Inte minst detta supervalår när den politiska polariseringen är starkare än på länge i Sverige och runtom i Europa. Historien är svår att misstolka, okunskap är ett skarpslipat vapen i händerna på politiska extremister.

Joakim Stymne, statssekreterare på kulturdepartementet, citerar Charles Dickens The tales of two cities, när han ska ge sin syn på dagens mediesituation.It was the best of times, it was the worst of times”. Stymne konstaterar att det aldrig funnits en sådan mångfald av kanaler att ta del av och komma ut genom, aldrig funnits en sådan möjlighet för människor att informera sig om man vill det. Baksidan ”är att aldrig funnits så mycket skräp. Det är en stor utmaning att säkerställa ett redaktionellt kvalitetsarbete i den här kakofonin på mediemarknaden”. Knappast någon säger emot honom.

Den svenska mediepolitiken har fem ben. Den ska stödja yttrandefriheten, främja mångfalden, värna oberoendet, öka tillgängligheten, motverka skadliga inslag i medier. Allt detta oantastligt givetvis. Frågan återstår: vad kan politiken göra när förutsättningarna så radikalt förändras? När glappet ökar mellan dem som tar del av information och dem som väljer bort? Det är, säger Joakim Stymne och knäpper händerna, ”en utveckling vi inte vill se, en väldigt viktig del av politikens alla aspekter är att bidra till att rusta medborgarna att bli starka samhällsmedborgare, en viktig del för ett hållbart samhälle.”

Men finns här några konkreta förslag? Diskuteras frågan överhuvudtaget?

Ett nytt presstödssystem ska visserligen finnas på plats 2017. En ny finansieringsmodell för public service ska kanske tas fram. Reklamskatten ska eventuellt någon gång i en avlägsen framtid avskaffas. Annars: ingenting. Den svenska mediepolitiken puttrar på som om tiden stått still.

Jesper Strömbäck, medieprofessor och huvudsekreterare i regeringens framtidskommission, pekar på riskerna med de ökade informationsklyftorna.

– Ytterst handlar det om att vissa har mycket mer kunskap än andra, deras röster kommer att bli mycket starkare i det politiska beslutsfattandet, representationen snedvridas. Det i sin tur riskerar legitimiteten.

Jesper Strömbäck lyfter också fram det faktum att för att människor ska kunna rösta genomtänkt behöver de ha hyfsade kunskaper om hur verkligheten ser ut, vilka problem som finns. Här spelar medierna en avgörande roll. Som granskare, som offentlig arena, som korrektiv.

Problemen för den globala medieindustrin är väl kända. Skadskjutna affärsmodeller har tvingat fram stora strukturella förändringar. I dag handlar de kommersiella mediernas framtid i hög utsträckning om hur framgångsrik den digitala konverteringen blir, om att nå en tillräckligt stor publik, om att få tillräckligt många annonsörer att vilja synas på de digitala plattformarna, att utveckla nya sätt att tjäna pengar. Bland annat. De medier som är tillräckligt skickliga inom dessa områden kommer att kunna finansiera kvalitetsjournalistik och därmed säkra en långsiktig överlevnad. På många håll har den digitala konsumtionen ökat kraftigt de senaste åren, däremot har förmågan att hitta digitala intäkter inte varit särskilt välutvecklad.

Allt detta är väl känt. Liksom att det största hotet för de kommersiella medierna snarare kommer från företag som Google – som kapar åt sig den digitala annonskakan med stor aptit – än från konkurrerande mediehus. Som den uppmärksamme läsaren noterat är vi rätt många som skrivit om just detta, och de utmaningar framtidens journalistik ställs inför med utgångspunkt i de förändrade medievanorna.

I Sverige står Aftonbladet i en klass för sig (fem miljoner unika besökare i veckan), det Schibstedägda mediehusets digitala dominans är imponerande eller möjligen skrämmande beroende på utkiksposition. Klart är att Aftonbladet ryckte åt sig den digitala ledartröjan först av alla svenska mediehus och därefter skickligt vidareutvecklat sin verksamhet med påfallande lyhördhet både vad gäller nya tjänster och förfinade affärsmodeller. Och även om trafikökningen på Aftonbladets webbsajt gradvis har planat ut, sker en snabb tillväxt inom mobilräckvidden, en trend som gäller många aktörer inom mediebranschen.

Frågan är vad som händer när nyhetskonsumtionen blir digital? I boken The News Gap (MIT Press), som kom förra året, studerar de amerikanska medieforskarna Pablo Boczkowski och Eugenia Mitchelstein skillnaderna mellan konsumenters och journalisters preferenser. Att nyhetsvärderingen skiljer sig åt är knappast en chock.

Journalister värderar klassiska ”tunga” nyheter inom ekonomi och politik/samhälle medan de flesta mediekonsumenter hellre läser om kändisar, sport, nöje. I papperstidningen eller traditionella tv- och radionyheter utsätts vi för någon annans val, någon annans mix. Till och med ibland åsikter vi inte delar. Det är svårt att undvika att ta del av även sådant vi inte på förhand visste att vi var intresserade av. En truism, absolut, men samtidigt en skillnad mot det digitala landskapet.

Samtidigt som vi lever i ett konstant flöde är det inte särskilt svårt att styra vår konsumtion på helt andra sätt än tidigare. Du tar del av det du vill, det andra väljer du bort med ett knapptryck. Det är enkelt att oavbrutet fördjupa sina kunskaper, tränga ner i vilket ämne som helst, men det är lika lätt att välja bort, filtrera och därmed enbart omge sig med åsikter och tankar som bekräftar den egna världsbilden oavsett hur förvriden den är.

I dag finns inte en digital redaktion som inte har full kontroll över hur konsumtionen ser ut. Redskapen att följa exakt hur många som läser varje artikel i realtid är knivskarpa, därmed sker en snabb anpassning till det som läses mest och av flest.

”Nyhetsgapet hotar hållbarheten i public service-uppdraget hos elit-medierna, åtminstone som det såg ut under 1900-talet”, konstaterar Boczkowski och Mitchelstein.

Det finns inte ett svar på hur kommersiella medier ska tackla de utmaningar som väntar. Att grunden handlar om en tydlig publicistisk kompass, långsiktighet, förmåga att bygga varaktig relation till läsare, lyssnare och tittare, innovationskraft och trovärdighet är nog de flesta överens om. De som lyckas med detta har fantastiska möjligheter att både utveckla och stärka sin verksamhet.

I förra veckan skrev jag om de risker som uppstår när medieföretag i allt högre utsträckning kommit att domineras av ekonomer samtidigt som det publicistiska inflytandet minskat. GP:s moderbolag Stampen utgör här en god illustration. I helgen diskuterade Stampens huvudägare Peter Hjörne den aktuella texten. Utgångspunkten var att Stampen befinner sig i halvtid. Och därmed, underförstått, är det för tidigt att dra några slutsatser. Textens ”nattsvarta beskrivning” byggde, enligt Hjörne, på en felaktig analys.

Nå, nu är det inte skumögda kulturredaktörer som drivit fram goodwillavskrivningar på närmare 800 miljoner kronor i Stampens senaste bokslut, en konsekvens av en värdering som inte visat sig hålla. Den nattsvarta analysen får nog snarare tillskrivas en och annan ansvarig revisor.

Det är ett faktum att stora svenska mediebolag, inte minst Stampen och Bonniers, under flera år köpt dyrt och använt vinster från traditionella medier att betala av räntor och amorteringar. Det är ett faktum att både Stampen och Bonniers delat ut mångmiljonbelopp i aktieutdelning samtidigt som bolagen gjort små eller ibland inga vinster alls. Och det är också ett faktum att Stampens bonussystem även under tuffa år varit frikostigt, liksom att delar av styrelse och ledning tagit del av en omfattande optionsaffär där Stampens nuvarande styrelseordförande Tomas Brunegård kunde kvittera ut 15 miljoner kronor härom året. Allt detta parallellt med verksamheter som oavbrutet rationaliserat och kapat kostnader över hela linjen.

På vilket sätt hög aktieutdelning, stora optionsaffärer och mångmiljonbonus till den högsta ledningen bidrar till ökad trovärdighet och till att rusta medieföretag för framtiden är fortfarande en öppen fråga.