Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriel Byström: Karlsson hade fungerat bra i Sydafrika

Det är ett ganska långt och bitvis snårigt inlägg. Rubriken mycket enkel: ”Bibeln och den fosterlandsvänliga hållningen”. Platsen är Mattias Karlssons blogg. Via ett antal lösryckta bibelcitat försöker Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare driva tesen att den kristna kyrkans gud i själva verket är fosterlandsvän och att ”det är en kärlekshandling” att älska sitt land och skydda det ”från radikala förändringar”.

Utifrån några citat från bland annat Psaltaren och Apostlagärningarna kommer Karlsson fram till slutsatsen att Gud ”inte vill se en kosmopolitisk värld” och att bevarandet av gränser, språk och länder ”är i enlighet med guds vilja”.

Mattias Karlsson hade fungerat alldeles utmärkt i Sydafrika under apartheidtiden. Hela ovanstående argumentation kunde vara hämtad från den holländska reformerta kyrkans sätt att legitimera rasåtskillnad och därmed ge de styrande under apartheidåren moralisk legitimitet för sin politik.

Samme Mattias Karlsson som på 90-talet gick fackeltåg till Esaias Tegnér-statyn i Lund, hedrade stupade karoliner och hurrade för kung och fosterland. Samme Mattias Karlsson som grundade kulturföreningen Gimle (för övrigt namnet som norske nazistledaren Vidkun Quisling hade på sin villa i Oslo) tillsammans med Erik Almqvist för fem år sedan utifrån analysen att en större samhällsförändring inte enbart kan äga rum i parlamentet, kampen måste också äga rum på arenor som föreningslivet och kulturområdet. Samme Mattias Karlsson som företräder ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen på 80-talet.

Spelar allt detta någon roll? Är det verkligen nödvändigt att påminna om hur historien ser ut? Är det inte enbart ännu ett uttryck för pk-elitens oavbrutna förtryck?

Jag tror det är viktigare än någonsin. Av en rad skäl. Det uppenbara är förstås att den maskering som en del nationalistiska partier i Europa ägnar sig åt just nu är så framgångsrik. När fascistledaren Gábor Vona i Ungern pratar politik offentligt nämner han inte den antisemitism som finns i hela hans parti Jobbik. Han talar tyst om den extrema antiziganism som genomsyrar partiprogrammet. I stället vänder han sig till sina ”fosterlandsvänner”. Till fattiga pensionärer och arbetslösa. Till de som drömmer om svunna tider. Vona förmår klä historien i ett förlåtande sken. Eftersom den ungerska pressen i allt väsentligt har upphört att fungera finns ingen som kan punktera myterna, som kan skärskåda partiprogrammet. I senaste valet lockade fascisterna över tjugo procent av väljarna.

När Mattias Karlsson, som är en av huvudarkitekterna bakom Sverigedemokraternas partiprogram, får orera fritt i tv och radio nämner han inget om lojaliteten mot nationen som står i partiprogrammet. Han säger inget om hur han vill att kampen ska föras inom kultursektorn eller utbildningsväsendet. Han utvecklar inte tankarna om det hans kollega Kent Ekeroth twittrade om på valnatten, att pressen kommer att tystas ”i sinom tid”.

Naturligtvis gör han inte det, då hade det blivit så mycket svårare för många av partiets väljare och sympatisörer. Men, ingen kan i efterhand påstå att man inget förstod, inget visste om det parti man röstade på. Sverigedemokraternas förflutna, dess ideologiska hemvist, ledningens tankar och politiska idéer är fullt möjliga att avläsa redan nu även om det som kommuniceras delvis är något annat.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.