Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Hur står det till med den svenska religionsfriheten?

Gabriel Byström om en av de allra mest grundläggande friheterna i ett öppet, demokratiskt och fritt land.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det borde vara självklart. Friheten att ”ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten skyddas i regeringsformen och Europakonventionen, det är en av de allra mest grundläggande friheterna i ett öppet, demokratiskt och fritt land.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och ändå är det så svårt. I Sverige, i dag.

Vi tror gärna att de grundläggande fri- och rättigheterna är odiskutabla. Vår självbild ser ut så. För alla som vill behålla den oskuldsfulla bilden av vår samtid rekommenderas inte närläsning av rapporten Främlingsfientliga handlingar mot trossamfund som överlämnades till regeringen i slutet av veckan. Eller egentligen ingen läsning alls. Därtill innehåller de drygt 60 sidorna alldeles för många oroande tecken och bilder av tillståndet med den svenska religionsfriheten.

I ETT DRYGT halvår har Nämnden för statligt stöd till trossamfund undersökt situationen i Sverige. Nämndens generalsekreterare Åke Göransson är påfallande tydlig i sin sammanfattning, religionsfriheten äventyras ”genom hot och våld mot många av våra religiösa samfund”.

Statistiken är talande. Under förra året anmäldes runt tre hatbrott varje dag med antireligiösa motiv. Och då är ändå ett av de största problemen oviljan att anmäla, rädslan för att inte tas på allvar på polisen. I själva verket handlar det om väsentligt fler brott.

Företrädare för muslimska organisationer vittnar om att ”islamofobiska handlingar och hot är mycket vanliga, inte minst mot kvinnor som bär slöja”. Hoten eskalerar i samband med internationella kriser eller vid omfattande medierapportering om islam. Många moskéer utsätts regelbundet för skadegörelse, antimuslimskt klotter alternativt kroppsdelar av gris som kastas på eller i lokalerna.

Judiska företrädare berättar om hot, fysiska attacker, glåpord. Kristna barn och ungdomar talar om trakasserier, inte minst i skolmiljö från både lärare och elever.

Det kanske mest nedslående med rapporten är det faktum att så många inte tror att det spelar någon roll om de polisanmäler, att kunskapen inom polisen är så liten. Det är inte lönt ”att polisanmäla främlingsfientliga handlingar”. Ett svårartat underbetyg åt det svenska polisväsendet förstås.

Så vad göra? Rapporten pekar på en rad faktorer som både handlar om bristande förtroende för polisen och bristande kunskap hos polisen. Och som skulle kunna åtgärdas genom mer effektiva rutiner, förenkla anmälningsförfarandet, öka kunskapen om religion och religiositet både bland politiker och myndighetsut-övare, bygga förtroende mellan olika trossamfund.

OCH DET ÄR säkert bra. Samtidigt är det svårt att skaka av sig det faktum att landets tredje största parti framgångsrikt använt antimuslimsk retorik i det offentliga samtalet. På många håll i Europa har det skett en gradvis normalisering av antimuslimska stereotyper de senaste åren. Ansvaret hos de politiker och debattörer som driver debatten i denna riktning är omfattande.