"Vi har vridit och vänt på alla stenar", förklarade Bill och konstaterade att han kommer att göra något han aldrig gjort tidigare. Bill yrkade på återremiss av "ärendet".
I klartext: Alliansens kulturpolitiker har i allra sista stund insett att förslaget att strypa anslagen till landets kulturtidskrifter hade inneburit ett närmast fullskalehaveri vars konsekvenser de hade fått hantera under överskådlig tid. Inför utsikterna att försöka försvara något som inte går att försvara visade det sig att Per Bill, efter en "budgetteknisk genomgång", funnit en möjlighet att rädda anslagen till kulturtidskrifterna. Det går att föreställa sig paniken bland alliansens kulturpolitiska ledamöter de senaste dagarna.
Och det är naturligtvis bra att förslaget dras tillbaka även om konsekvensen nu blir att regionerna tvingas hantera en nedskärning på 15 miljoner. Att här finns ett betydande inslag av slump går knappast att bortse från.
Och vad visar då detta? Mest av allt med vilken amatörmässighet kulturpolitikområdet ständigt hanteras. Är det inte Medelhavsinstitut som kapas i elfte timmen är det tidskrifternas bidrag. Okunskapen om hur väsentlig den svenska tidskriftsfloran är för syresättningen av det offentliga svenska samtalet blottades i och med förslaget med en närmast generande tydlighet.
En av de flitigaste talarna under torsdagens riksdagsdebatt var Sverigedemokraten Aron Emilsson. Han visade med eftertryck att SD inriktat sig på kulturområdet i allmänhet och kulturarvsfrågor i synnerhet. Det ligger helt i linje med hur exempelvis fascistiska Jobbik i Ungern agerar. Kampen om historien kommer att föras i högre tonläge framöver.
