Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Fler borde protestera

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi orkar som regel med en debatt åt gången. Ett par dagars upprörda röster, kanske någon politiker som försöker profilera sig i frågan, några minuters diskussion i Aktuellt. Sedan vidare till nästa ämne. Alltför sällan får debatterna mer djupgående effekter. Det finns skäl att återvända till vinterns mest besvärande avslöjande, inte minst nu när två stora val ska avgöras. I maj Europaparlamentet, i september riksdagen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det har bara gått en månad sedan uppgifterna om hur FRA och NSA samarbetat blev offentliga via Uppdrag granskning. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt tittade åt ett annat håll de dagar diskussionen pågick. Snabbt dog debatten trots att här fanns uppgifter som är sensationella. Försvarets radioanstalt har med påfallande stor entusiasm hjälpt sina amerikanska kolleger att hacka datorer och leverera innehåll. Hur denna information använts eller kan komma att användas är det ingen som vet, att FRA:s insatser varit omfattande råder inget tvivel om.

I mitten av november publicerade amerikanska PEN en undersökning som visar vilka effekter den nya övervakningen håller på att få. Över 500 amerikanska författare hade svarat på en rad frågor om hur deras beteende förändrats av vetskapen om NSA:s aktiviteter. Resultatet är besvärande. En av fyra har medvetet undvikit att tala om vissa ämnen i telefon eller i e-post. En av sex har medvetet undvikit vissa sökningar på internet som haft att göra med känsliga ämnen. En av fyra har undvikit eller allvarligt övervägt att undvika aktiviteter inom sociala medier.

En av deltagarna i undersökningen säger att ”Jag har känt att det har räckt att kommentera Snowden för att min e-post ska bli intressant att övervaka”. En annan konstaterar att som journalist och författare ”som skriver om Mellanöstern och i synnerhet Irakkriget, misstänker jag att jag är övervakad”. En tredje konstaterar krasst att den statliga amerikanska övervakningen ”haft en nedkylande effekt på min research, som jag till största delen gör på internet”.

När författare och journalister påverkas på det sätt som redovisas i undersökningen händer det något med det offentliga samtalet. Vissa ämnen förskjuts från agendan, det blir tystare, självcensuren tar ett allt fastare grepp om dem som ska utmana, ifrågasätta och ge tystade en röst. Grundorsaken enkel: ingen vet hur de enorma mängder information som samlas in används nu eller kan komma att användas i en framtid. Farorna är lätta att identifiera utan att bli alarmistisk. Vad skulle det innebära om europeiska fascistpartier, som redan nu har stort stöd, skulle få ökat parlamentariskt inflytande eller möjligen komma i regeringsställning? Hur skulle de samtal och den e-postkommunikation som nu lagras av säkerhetstjänster runtom i världen kunna användas när den politiska majoriteten ser annorlunda ut?

Det går snabbt att vrida klockan tillbaka. För bara några år sedan hade vi kollektivt slagit bakut om vi hade fått vetskap om att det vi sa eller skrev kunde övervakas så enkelt. På kort tid har motsatsen normaliserats. Nu bör vi snarare utgå från att digital kommunikation kan övervakas och/eller lagras. Det märkliga är att detta skifte, den accelererade övervakningen, skett så utan debatt och utan politiskt ansvar. Den lama diskussion som följde på uppgifterna om FRA:s samarbete med NSA är signifikant. Varför är det inte fler politiker som lever rövare och kräver samtliga kort på bordet?

Några dagar innan jul skrev den amerikanske författaren Dave Eggers en viktig text i The Guardian där han problematiserade dagens situation och ställde frågan om vi höll på att närma oss en intellektuell istid. Utgångspunkten given, om författare och journalister i allt högre utsträckning undviker känsliga ämnen vad blir kvar då? Eggers refererar till en studie som kom 2011 som visade hur lagringskostnaderna för datainformation sjunkit. För ett land som Syrien skulle det kosta runt sex miljoner kronor att lagra samtliga telefonsamtal som görs i landet under ett år. Kaffepengar för en regim som vill hålla koll på sina invånare.

I grunden är detta inte särskilt komplicerade frågor. Det är givetvis möjligt att föra en mer principiell politisk debatt runt ansvar och risker med den situation som har utvecklats. Att författare inte vågar skriva eller tala om vissa ämnen borde oroa fler.