Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Fem frågetecken om svensk film

Kulturchef Gabriel Byström om att fem av de nio platserna i Svenska Filminstitutets styrelse gapar tomma.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I fredags invigdes Filmfestivalen i Göte­borg. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth öppningstalade. Hon berörde det ryska temat, de kommande olympiska spelen. Hon var glad över att vara i Göteborg. Däremot sa hon ingenting om ett brev som anlände till henne i mitten av januari. Det borde hon ha gjort. Där finns fem frågetecken som väntar på att rätas ut.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Brevet är mycket kort. Avsändare är Göran K Johansson, styrelseordförande för Svenska Filminstitutet. Johansson är orolig. Sedan den 1 januari i år finns bara skärvor av hans styrelse kvar. Fem av de nio platserna gapar tomma. Johansson skriver: ”Att inte ha några ledamöter som har erfarenheter och kompetens av att göra film, distribuera film eller visa film oberoende av visningsfönster, innebär en ökad risk för stiftelsen”.

Det är lätt att förstå oron. Stiftelsen Svenska Filminstitutet – SFI – är en central maktfaktor inom svensk film. SFI ska stödja produktion av ny film liksom distribution och visning ”av värdefull film”. Här finns också ett uppdrag som handlar om representation av svensk film internationellt. SFI är navet för att förverkliga den statliga filmpolitiken.

Göran K Johansson talar om regeringens ambition, att Sverige ska bli en av de främsta film­nationerna i ­Europa. Vackert och visionärt. Själv är han mest bekymrad. Framförallt över kvaliteten på de beslut han och de övriga tre styrelsemedlemmarna ska fatta. Risken finns att det inte blir några riktigt bra beslut. Sam­tidigt konstaterar han diplomatiskt på telefon att han ”förstår att det är lurigt” med tillsättningen av nya ledamöter.

Naturligtvis är det lurigt. Nästan oavsett vilka ledamöter regeringen till slut fastnar för kommer det att finnas branschföreträdare som anser att någons intresse gynnas på andras bekostnad. Rop om egenintresse hör till och speglar de olika uppfattningar som finns. Men ska det få stoppa processen? Är det rimligt att regeringen utan att agera låter styrelsen för Svenska Filminstitutet stå med fem av nio platser tomma?

Att det skulle bli så kan knappast ha kommit som en överraskning. Två av platserna har varit obesatta under många månader. Vid årsskiftet försvann ytterligare tre ledamöter eftersom deras mandatperioder gick ut. Filmavtalets parter har nominerat ett antal tänkbara namn. I augusti konstaterade Charlotte Ingvar-Nilsson, enhetschef på kultur­departementet, att ”naturligtvis är regeringen angelägen om att så snart som möjligt tillsätta posterna”.

Antingen tycker kulturdepartementet att Svenska Filminstitutet är ointressant för utvecklingen av svensk film och kan ha en hobbystyrelse som fattar beslut lite hipp som happ. Eller så är departementet helt oförmöget att ta fram relevant beslutsunderlag för regeringen och därefter ta den diskussion som uppstår. Oavsett vilket är det illavarslande.