Gabriel Byström: Förtrycket fortgår – gruvbolag blundar

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Man skulle efter de senaste månadernas diskussion kunna förledas att tro att världens framtid hänger på om göteborgare ska få köra in och ut ur stan utan att betala några kronor. Ungefär samtidigt som kommunfullmäktige i en maratondebatt diskuterade om det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning landade Amnesty internationals tankar om tillståndet i världen. Årsrapporten för 2013.

Det är ingen munter läsning, det brukar dylika rapporter sällan vara. Ändå finns det anledning att stanna till vid några iakttagelser. Ta Eritrea till exempel. Alla som fortfarande tror att det som rapporteras därifrån är överdrifter, att regimen inte sätter oliktänkande i fängelse, att utvecklingen går åt rätt håll kan med fördel studera det korta, kärnfulla kapitel som beskriver vad som äger rum i det slutna landet på Afrikas horn.

ANNONS

Amnestys prosa är saklig, den bygger på oberoende rapporter. Barn tränas regelmässigt av militären. Tortyr är vanligt förekommande. Oppositionen är inte tillåten. Arbetskraft tvångsrekryteras till den framgångsrika gruvdriften där bland annat guld utvinns. Åtskilliga namngiva fångar har dött under det senaste året. Fångar sitter inte sällan isolerade i plåtcontainrar i ökenklimat. Listan på dokumenterade övergrepp kan göras mycket lång. Bakom varje mening döljer sig lidande av en art som är svår att föreställa sig. Ansvaret hos dem som ger diktaturen moraliskt stöd, hos de gruvbolag som skapar en förmögenhet åt sina aktie-ägare genom att blunda för diktaturens vulgaritet är omfattande.

Eller ta EU-landet Ungern. I kapitlet som studerar utvecklingen där listas de återkommande trakasserierna av romer från högerextrema grupper. Här finns händelserna i byn Gyöngyöspata där uniformerade medborgargarden bestämde sig för att börja patrullera under nästan en månad 2011, allt i syfte att sätta skräck i de romer som bodde där. I rapporten beskrivs också hur uniformerade grupper samlades på andra platser i Ungern där det bor många romer och hur dödshot delades ut. Detta utan att den ungerska polisen ingrep. Kapitlet tittar närmare på hur Ungern behandlar asylsökande, hur den nya medielagstiftningen gett politiker möjlighet att kontrollera den fria pressen. För att nämna något.

ANNONS

Även Sverige får kritik. För behandlingen av romer, för beslutet att med tvång skicka tillbaks uigurer till Kina.

Och det är givetvis lätt att bli dyster, mänskliga fri- och rättigheter kränks regelmässigt på alltför många håll i världen. Samtidigt pekar rapportens författare på en viktig punkt: det snabba svaret från länder som utsätts för kritik. Nationalstatens suveränitet. Ingen ska komma och lägga sig i de inre angelägenheterna.

Ni känner igen det. När säkerheten är hotad är extra-ordinära åtgärder ett måste, oavsett om det är administrationen i Washington, Asmara eller Moskva som argumenterar. Inga utomstående ska, kan eller bör lägga sig i.

Det har visserligen hänt att omvärlden agerat. Problemet är att dessa ingripanden alltför ofta är frukten av helt andra överväganden än värnandet av mänskliga fri- och rättigheter. Ingen kan på allvar tro att interventionen i Libyen hade ägt rum om landet hade saknat omfattande oljetillgångar. Naturligtvis inte.

Så finns här inte bara en standard utan en hel uppsättning alternativa hållningar för den makthavare som har ekonomiska, militära, geopolitiska och någon enstaka gång mänskliga intressen att väga in när avgörande beslut ska fattas.

ANNONS