Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tecknare för Dawit.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: En regim som inte skyr några medel

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Metoderna varierar. En kallas Otto och går ut på att den fångne binds till händer och fötter och läggs på magen på marken. Huvudet nedåt. En annan, Helikoptern, innebär att en person kläs av naken, binds vid ett träd på ett sätt som gör att han eller hon måste stå på tå. Timme efter timme. Därefter läggs den drabbade, fortfarande bunden, på marken med ansiktet nedåt. Inte sällan i stekande sol i öknen. En tredje metod. Den fångne binds. Kroppen smörjs in med ett lager av mjölk och socker. Sedan kommer insekterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sheila B Keetharuth jobbar för FN. Hon är organisationens speciella rapportör rörande mänskliga rättigheter i Eritrea. Igår presenterades hennes rapport för FN:s människorättsråd i Genéve. Närvarande var bland andra den fängslade svenske journalisten Dawit Isaaks bror Esayas. Rapporten erbjuder fasansfull läsning. Ytterst noggrant beskrivs hur regimen torterar fångar. Bland mycket annat. Många går under. Den eritreanska diktatorn Isaias Afewerki ville givetvis inte släppa in Sheila B Keetharuth i landet. Däremot har hon rest runt i länderna på Afrikas horn och intervjuat mängder med personer som flytt diktaturens Eritrea. Vittnesmålen är entydiga. Landet styrs av en skräckregim som inte skyr några medel att behålla makten.

Ur den stora statistiken träder de enskilda människorna fram. De dödade. De plågade. Kvinnan som under 2012 försöker fly, fängslas, försöker fly igen. Skjuts i ben, fot, bröst sammanlagt sju gånger men undkommer till slut och lyckas sätta sig i säkerhet. Efter nio månaders vård kan hon lämna sjukhuset.

Sheila B Keetharuth lämnar en mängd rekommendationer över vad som behöver förändras för att landet ska upphöra att bryta mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att diktaturen skulle lyssna på någon enda av dessa förefaller helt osannolikt. Och samtidigt är det viktigt att omvärlden oavbrutet fortsätter sätta tryck, ställa krav för att regimen ska veta vad det är som pågår. Ingen, varken personer i den eritreanska diasporan eller utländska gruvbrytningsföretag, ska kunna hävda att de inte visste vad som ägde rum bakom de stängda gränserna. All nödvändig information finns tillgänglig för den som vill konfronteras med förtryckets groteska uttryck.