Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Djupgående problem när medier tystas

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns lite för många oroande tendenser runtom i Europa just nu. I veckan agerade grekiska politiker med oväntad handlingskraft och stängde ned det grekiska tv- och radiobolaget ERT. En talesman för regeringen, Simos Kedikoglou, förklarade att bolaget lider av ”exceptionell brist på öppenhet och ofattbar extravagans”. Tack och hej.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta i ett land som plågas svårt av ett uttalat nynazistiskt parti med parlamentariskt inflytande (sju procent av grekerna röstade på Gyllene gryning i det senaste valet). Detta i ett land med ett svindlande budgetunderskott, stora korruptionsproblem. Bland annat. Det är svårt att se något annat europeiskt land med större behov av public service än just Grekland. När Freedom House för en dryg månad sedan rankade pressfriheten i världen hade Grekland rasat till plats 84 av världens länder. I ljuset av den bedömningen är stängningen tidigare i veckan fullt logisk.

Att ERT dragits med stora problem är ingen hemlighet, korruptionen har funnits där liksom på många andra håll i det grekiska samhället. Däremot finns det rätt många frågetecken som omger själva åtgärden, eller snarare konsekvenserna av den.

Lite längre norrut i Europa fortsätter den ungerska regeringen bedriva en politik som konsekvent missgynnar statliga och kommersiella mediers oberoende. Steg för steg har friheten krympt, den statliga kontrollen ökat och självcensuren blivit alltmer omfattande. En utveckling som pågått sedan Fidesz tog makten vid valet 2010 och snabbt genomförde långtgående konstitutionella förändringar. Kommunikationsminister Zoltan Kovacs åker runt i Europa och försöker övertyga omvärlden att allt bara är missförstånd. Ingen tror honom.

I Italien har diskussionen om utbredd självcensur på public service-bolaget Rai pågått under lång tid. För att ta några exempel.

Här finns flera djupgående problem. Vad händer när medier tystnar? När rädslan tar över och granskningen upphör? När makten säger ifrån? När debatten enbart förs i slutna rum?

Man hade ju kunnat tänka sig att exempelvis svenska ministrar som gärna talar vitt och brett om vikten av oberoende medier hade sagt något om det som håller på att hända. Problemet är att det är alldeles otänkbart att föreställa sig kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth skriva eller tala om problemen i Ungern, Italien eller Grekland. Det är snudd på lika otänkbart att utrikesminister Carl Bildt på allvar skulle artikulera kritik mot utvecklingen i Ungern. Fidesz ingår i samma grupp i EU-parlamentet som Moderaterna och Kristdemokraterna och då stannar problematiseringen, i den mån den existerar, i slutna rum.

I Sverige har vi väl fungerande public servicebolag. På onsdag berättar regeringen vad den vill med public service de kommande åren. Efter många om och men har de fyra allianspartierna enats om en proposition. Den stora knäckfrågan, hur radio och tv i allmänhetens tjänst ska finansieras, landar förmodligen i ett status quo med fortsatt licensfinansiering den kommande tillståndsperioden. Och det är knappast en katastrof även om ett annat system hade varit att föredra.

Mer väsentligt dock att diskussionen om hur fria, oberoende medier ska garanteras hålls levande bortom högtidstalen. Att det som sker på många håll i Europa inte enbart blir en fråga för stilla, tyst diplomati. Att ministrar med möjlighet att påverka tar sitt uppdrag och mandat på allvar. Det är åtskilligt som står på spel.