Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Louise Erixon deltog i en interreligiös gudstjänst som anordnades i samband med Riksmötets öppnande 2011.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Det finns skäl att känna oro

Vad innebär det att kristendomen allt oftare används som lans mot islam och ett mångkulturellt samhälle? Gabriel Byström skriver om de senaste veckornas debatt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När författaren och skribenten Marcus Birro i veckan fick sparken som krönikör från Expressen väckte det starka känslor på många håll. Åtskilliga applåderade beslutet, andra menade att det handlade om ännu en illustration över hur lågt i tak det är i den svenska debatten. Snart får man inte tycka någonting alls i det här landet. Den svenska pk-maffian, proffstyckarna, kultureliten, Södermalmsträsket har än en gång bevisat att yttrandefrihet enbart gäller för dem som har rätt åsikter. Den här typen av reaktioner är ganska vanliga när man sitter på en tidning och skriver om ämnen som nationalism, invandring, Sverigedemokrater. De som hör av sig är ofta personer som på olika sätt argumenterar för en hårdare invandringspolitik och diskuterar det förfall de tycker att den svenska nationen befinner sig i.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Här finns några saker som är väsentliga att diskutera, dels därför att det föreligger omfattande missförstånd, dels därför att de frågor som finns i botten är djupt problematiska och väsentligt större än enbart Birrodebatten.

Det som drog igång nyhetsförloppet var en tweet den 4 november där Marcus Birro skrev: ”Köper inte snacket om att ´religioner´ är farliga. Vad har den största delen av världens religiösa terrorism gemensamt? Islam. Fakta.”

Efter detta har Birro hotats till livet åtskilliga gånger vilket givetvis ska fördömas i starkaste ordalag. Hot om våld kan aldrig tolereras oavsett åt vilket håll det riktas och vem som är avsändaren. Tyvärr har det blivit ett allt vanligare inslag, åtskilliga offentliga debattörer från höger till vänster har näthotats upprepade gånger de senaste åren.

Nu var det knappast den aktuella tweeten som gjorde att ansvariga på Expressen valde att säga upp kontraktet med Birro utan det faktum att han hade medverkat i en podd, Radio Länsman, spridd av den rasistiska hatsajten Exponerat. I det senaste avsnittet medverkar Marcus Birro första halvtimmen och diskuterar islam med bland andra Ingrid Carlqvist som driver den islamfientliga tidningen Dispatch International. I efterhand har Birro konstaterat att han varit ”okunnig” om vilken typ av program han hade svarat på frågor i ”men inser också att sammanhanget inte på något sätt är olagligt eller liknande”.

Programmet är inte olagligt, det krävs ganska mycket för att ett radioprogram ska fällas för exempelvis förtal. Däremot förefaller det osannolikt att Marcus Birro inte förstått vilken typ av program det handlar om. I vart fall borde det ha gått upp för honom relativt omgående vilket sammanhang det rörde sig om. Det aktuella programmet kretsar runt en fråga: hur farlig islam är. Ingrid Carlqvist konstaterar efter en stund att ”Vi har fimpat kristendomen vilket jag tycker är ett stort misstag. Sedan ska vi då acceptera en ny mycket sämre och barbarisk religion och den får vi inte ens lov att ifrågasätta.” Carlqvist menar att kristendomen ”är själva motsatsen till islam”. Här finns hos Carlqvist också tanken om att nationen håller på att gå under, men att det är något ”vänsterdårarna struntar i”.

Carlqvists oro bygger på en vanlig föreställning i starkt nationalistiska kretsar. Nationens existens hotas av en eller flera utomstående krafter. Ibland är det den globala kapitalismen, andra gånger är det EU, allt oftare romer, det mångkulturella samhället i största allmänhet eller islam. De som hotar nationen är oftast en yttre fiende. Om inte flyktingarna/muslimerna/judarna/romerna/EU fanns här så skulle allt bli så mycket bättre för barn och gamla och sjuka och de som byggt upp det här landet.

En stund in i det aktuella programmet konstaterar Marcus Birro att nästan samtliga religiösa konflikter i världen har islam som gemensam plattform. ”Det trodde jag alla var med på.” Programledarna är entusiastiska över det "mod" Marcus Birro visar och konstaterar att ”vänsterpöbeln hatar ju fakta”. Nu får man ha befunnit sig ganska långt från svensk och internationell nyhetsrapportering och debatt de senaste åren om man missat texter och inslag om terrorism utförd av exempelvis IS. Det som snarare har saknats är en nyanserad diskussion om religion, om hur olika exempelvis Koranen går att tolka.

Några saker är väsentliga att poängtera: Expressens agerande har inget med censur att göra. Yttrandefrihet innebär inte med automatik att en tidning måste städsla en viss krönikör eller trycka vissa åsikter. De åsikter som förs fram i den aktuella podcasten går alldeles utmärkt att uttrycka, så fungerar det i ett öppet samhälle. Ingen försöker stoppa programmet. Däremot är det upp till ansvariga redaktörer på Expressen om de vill använda en skribent som figurerat i ett sammanhang där själva grundfiltret är en accentuerad islamofobi. Det är klart att det spelar roll hur sammanhanget ser ut, att den som medverkar i svårartat islamofoba sammanhang bidrar till en normalisering av åsikter och hållningar som tidigare mest fluktuerat i kommentarsfält på Avpixlat. Att tro något annat är i bästa fall naivt.

Högst upp på Exponerats hemsida finns "nyheter" av en art som högerextrema sajter runtom i Europa gödslar med. Rubriker som ”Zigenarmor och dotter – tidigare stölddömda – fick milda straff för nya brott mot försvarslösa åldringar” eller ”Lämnar kyrkan i protest mot hjälp till tiggande zigenare”. Här finns också en länk till ett flygblad som listar vad vårdföretag debiterar för ensamkommande flyktingbarn. I grunden handlar det om att skilja ut grupper, att kollektivt skuldbelägga och att använda etnicitet eller religiös tillhörighet som gemensam nämnare för negativa särdrag. Klassisk rasism med andra ord.

För det andra finns det skäl att notera hur kristendomen används som slagträ i en islamfientlig kontext. På samma sätt som kulturpolitiken i flera europeiska länder håller på att annekteras av nationalister används den kristna kyrkan allt oftare som en lans mot det mångkulturella samhället i allmänhet och islam i synnerhet. Här finns det skäl att vara uppmärksam. Ärkebiskop Antje Jackelén har fått hård kritik från olika håll för bland annat sitt påstående att de tre abrahamitiska religionerna tror på samma gud, liksom hennes uppenbara vilja till religionsdialog. Hon har anklagats för att inte vara kristen, att vara en flummig teolog och så vidare. Det är lätt hålla med i den slutsats hon drog i en debattartikel som publicerades för ett år sedan: ”När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.” Ansvaret vilar tungt, inte minst på medievärlden, att inte bidra till schablonisering. Att ge kompletterande bilder, att vidga och fördjupa kunskap, att sätta saker i större sammanhang.

När fascistiska Jobbik skapades 2003 i Ungern började rörelsen sin verksamhet med att åka runt i nationen och resa kors på olika platser för att påminna om varför julen egentligen firades. Den kristna kyrkan och dess tradition var ett sätt att återknyta till både ett nationellt narrativ där kyrkan spelat en stor roll och till den ungerska historien och gamla värderingar. Kyrkan blev en symbol för en värld innan globalisering och mångkultur. I dag omfamnar Jobbik islam på ett sätt som fått högerextrema partier runtom i Europa att förvirrat klia sig i huvudet. Partiledaren Gábor Vona pekar ut islam som världens räddning från globalisering och amerikansk imperialism. Det är naturligtvis en politisk manöver, Jobbik söker stöd för sina idéer där partiet kan finna det, i det här fallet i Teheran. Bakom de nära relationerna mellan Jobbiks ledarskikt och det iranska styret går det vid sidan av den antiglobala kritiken att spåra en samhörighet i klassisk antisemitisk retorik.

Det är också väsentligt att peka på utvecklingen i Ryssland och den roll den rysk-ortodoxa kyrkan spelat för att legitimera president Putins alltmer aggressiva politik. Stödet till Putin från patriarken Kirill är viktigt i ett läge när stora delar av omvärlden fördömer de nya ryska maktambitionerna. Det är numera inte bara ett passivt stöd, i en intervju tidigare i höst konstaterade Kirill att ”Ryssland kan inte bli en vasall. Därför att Ryssland är inte bara ett land, det är en hel civilisation, det är en tusenårig berättelse, en kulturell smältdegel, med enorm styrka.”

Så är också Vladimir Putin de europeiska nationalisternas nya omslagspojke. Här finns äntligen en ledare som värnar nationella värden, som skyddar den traditionella kyrkan och vet att stå upp mot västerlandets dekadens. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Gustav Kasselstrand, ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund, både hyllar Putin och skriver så här om ärkebiskopen: ” Jag kan inte vara medlem i en vänsterklubb som leds av Antje Jackelén och andra tokstollar.”

Den nya nationalistiska våg som drar över många av Europas länder delar ett antal egenskaper som är viktiga att notera. Vurmen för Putins Ryssland är en given ingrediens, rädslan för islam likaså bortsett då från fascistiska Jobbik. Här finns också ambitionen att använda kulturen och kristendomen som ett stängsel mot det främmande. Att det finns skäl att känna oro är uppenbart.

 

Gabriel Byström är kulturchef på GP. Skrev senast om rekryteringen av en ny kulturdirektör i Göteborg.

 

FAKTA: Ämnet

Den nya nationalistiska våg som drar över många av Europas länder delar ett antal egenskaper som är viktiga att notera. Det skriver Gabriel Byström apropå de senaste veckornas debatt om Marcus Birro och islamofobi.