Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Bildt mästare på att glida undan

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han glider alltid undan. Som en smidig boxare på lätta fötter dansar han oavbrutet åt ett annat håll under press. Oftast med det lätt hånfulla leendet på sina läppar. Ett leende som markerar att den som försöker få svar, den som ställer en följdfråga egentligen inte har förstått vad det handlar om. Den lilla, paternala klappen på huvudet. Ofta också den falska intimiteten, att bara vara förnamn med vissa, utvalda reportrar som därigenom aldrig ställer den extra frågan trots att den är uppenbar. Ni har sett och hört det. Gång på gång.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Carl Bildt alltså. Den svenske utrikesministern som utvecklat undanglidandet till en konst. Göran Persson kunde det också även om han ibland hade en annan taktik. De kraftiga tillrättavisningarna. Det snabba svaret med magstöd från underjorden som fick de mest rutinerade reportrar att backa. Men Bildt är ändå genrens oöverträffade mästare.

Framgångsrikt? Utan tvekan. Föreställ er för en stund någon annan svensk politiker som skulle överleva det faktum att som styrelseledamot ha varit ansvarig för etiska riktlinjer i ett bolag som utreds för folkrättsbrott. Föreställ er vidare att samme person dessutom blivit mångmiljonär på kuppen och fundera över hur framtiden skulle gestalta sig. Ingen annan än just Carl Bildt skulle överleva ens en vecka med en dylik bakgrund. Allt detta vet vi.

Så hur är det möjligt? I morgon kommer en utmärkt uppsats från Linné­universitetet i ämnet att diskuteras på ett seminarium på Sveriges Television i Stockholm. Slutsatsen i Peter Dahlgrens uppsats, som granskat retoriken hos Carl Bildt och Håkan Juholt, är mycket enkel: Bildt bemöter alltid svåra frågor på en helt annan nivå än Juholt. Konsekvent väljer Bildt att ifrågasätta själva frågan, inramningen, fakta. Bildt harklar sig, konstaterar att själva grundpåståendet är felaktigt och får därigenom en diskussion om något helt annat än vad utfrågaren tänkt sig. Praktexemplet är Bildt hos en marginellt påläst Skavlan på bästa sändningstid. Dels avvisar Bildt fakta, dels gör han vissa betydelsebärande glidningar – när Skavlan säger ”fanns” svarar Bildt på frågan ”finns”. Retoriskt mycket effektivt givetvis.

Juholt däremot är ett vandrande retoriskt haveri. Till skillnad från Bildt godtar Juholt frågor som bygger på felaktiga påståenden och förvärrar därmed steg för steg situationen. Bilden av Juholt som en småfuskande slarver förstärks och det som enkelt hade kunnat avfärdas med större kunskap och självförtroende blir till sist omöjligt att hantera.

För alla de nyhetsjournalister som gång på gång misslyckats med att granska den sittande utrikesministern finns bara ett memento: var pålästa.