Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriel Byström.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Att skrämma till tystnad

Krönika: "Attacken på Charlie Hebdo är en attack på press- och yttrandefriheten i alla länder."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bilderna är nästan omöjliga att ta in. Det ohyggliga våldet, den kliniska precisionen, de fasansfulla konsekvenserna. Onsdagen kommer att vara ett svart datum i den europeiska historien. Attacken på den franska satirtidningen Charlie Hebdo är en attack på press- och yttrandefriheten i alla länder. Det är en attack vars syfte är att skrämma till tystnad. Det är en attack som måste fördömas kompromisslöst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På onsdagsförmiddagen stormade beväpnade män in på tidningen och öppnade eld. Av allt att döma har de haft någon form av kännedom om hur redaktionen arbetade, det var mycket sällan medarbetarna var samlade som i går. Ännu sent på onsdagskvällen var det inte helt klarlagt vilka de tre maskerade terroristerna var även om franska medier rapporterade om att tre misstänkta gärningsmän hade identifierats och lokaliserats. Det är väsentligt att påminna om att det informationsvakuum som råder efter en händelse av den här typen snabbt förvandlar rykten till etablerade sanningar.

 

Charlie Hebdo verkar i en klassisk fransk satirtradition. Tidningen, som utkommer varje onsdag, gycklar politiker, den gycklar religion och religiösa uttryck, den gycklar makten. Och den är förstås impopulär hos många av dem som förekommer i spalterna. Humor är sällan ett utmärkande drag hos höga makthavare eller fundamentalister. Flera gånger de senaste åren har tidningens satiriska udd varit riktad mot islam. Här finns publiceringen av Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer från 2006, här finns den utgåva från 2011 där tidningen döpts om till Charia Hebdo och där profeten Muhammed står som ansvarig utgivare. I samband med det utsattes tidningen för ett bombdåd som förstörde hela redaktionen.

Historien är tydlig på en punkt: det är de extrema positionerna som tjänar på kaos. Det är de som har de enkla lösningarna till hands som alltför ofta har kunnat ta ett steg fram i dylika situationer. En dag när journalister mördats är det knappast de som talar om dialog, om samarbete, om samexistens över religionsgränser som har lättast att göra sig hörda. Det är inte de som arbetar för ett gemensamt Europa, för integration, för mångfald som med självklarhet kommer att ges tolkningsföreträde. Tvärtom är risken överhängande att det är de extrema positionerna som i högre grad tillåts sätta agendan. Detta i en tid när polariseringen ökat markant, i Sverige och runtom i övriga Europa.

 

Attacken i Paris kommer när nationalistisk extremism sveper som en våg över Europa. Attacken kommer när religionen blivit en av de viktigaste arenorna för nationell kamp. De senaste veckorna har exempelvis det tyska nätverket Pegida (Patriotiska européer mot islamiseringen av västerlandet) lockat tiotusentals demonstranter för att påverka den tyska politiken. Det är lätt att se en utveckling där onsdagens dåd leder till en alltmer accentuerad islamofobi, där det sätts likhetstecken mellan terror i en religions namn och religionens verkliga innehåll och där konsekvenserna blir en ännu högre grad av polarisering vilket är djupt oroande. Här vilar ansvaret tungt på Europas politiker att agera med klokskap och inte dras med i alltför snabba slutsatser för att visa handlingskraft.

Samtidigt är det fundamentalt att slå vakt om de friheter det tagit århundraden att uppnå. Press- och yttrandefrihet är självklara rättigheter i den öppna, demokratiska staten. Där finns inga öppningar för kompromisser. Det vi ser är en pågående kamp om tolkningsföreträdet. Vem eller vilka ska ha rätt att definiera en religion? En religions uttryck och lära? Vem eller vilka tillåts komma till tals? Det är bara några år sedan som FN:s människorättsråd antog en resolution om att religionskritik ska betraktas som brott. Drivande bakom resolutionen var OIC:s (Organisation of the Islamic Conference) 57 medlemsländer. När en organisation som FN väljer att lyssna på dem som förespråkar blasfemilagar sker samtidigt en legitimering av positioner som inte tillåter utforskande av den religiösa mytologin, som inte klarar av att hantera ett offentligt ifrågasättande eller satir. Det är en väg som leder bort från demokrati och yttrandefrihet.