Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriel Byström: Gabriel Byström: Alice Munro är en utmärkt reskamrat

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns en grundton hos Alice Munro som skiljer ut. En stämning som etableras med exakt kalibrerade instrument. De små skiftningarna. Blicken för de betydelsebärande detaljerna. ”Han hade höjt ena ögonbrynet, som en liten skärmmössa”. Sakligt, precist, närvarande. Akademien var också, fullt logiskt, ordknapp i sin motivering. Den samtida novellkonstens mästare. Inget mer. Få säger emot.

Jag satt på bussen för en tid sedan och läste Brinnande livet, den senaste novellsamlingen som kom på svenska i våras. Alice Munro är en utmärkt reskamrat. Hon bjuder in till samtal, berättar i god fart som för en ganska nära vän. Personlig snarare än privat. Tecknar ofta smärta men lågmält koncentrerat utan övertoner. Ständigt på ett sätt som fångar och leder vidare.

Alice Munro skriver om 1900-talet. Hennes huvudpersoner ofta kvinnor, flickor. Fragmentariska livsöden. Relationer som bara i undantagsfall blommar ut, relationer som snarare försvinner i ett dunkel och därmed öppnar för tolkningar. Historien som en fond som anas. Här finns en dov underton. Noveller som kan läsas var för sig men som tillsammans bildar en väv där själva grunden är ett utforskande i vad det innebär att vara människa. Det är en stor sak.

För Svenska Akademien innebar valet av Alice Munro att förra årets högst diskutabla pris till den kinesiske författaren Mo Yan nu förpassas till historieböckerna. Munro är helt okontroversiell ur både politiska och estetiska aspekter. Den ständige sekreteraren Peter Englund kommer inte att behöva förklara hur Akademien resonerat, det är uppenbart för var och en som antingen har läst eller som nu får ett gott skäl att göra det. För precis så fungerar ett litteraturpris: det är en uppmaning till omvärlden att se och läsa. En uppmaning att upptäcka den kvalité som Akademien nu stadfäst.

Valet av Alice Munro förändrar också Nobelprisets plågsamma könsstatistik en aning. När kanadensiska radion ringde upp Alice Munro efter priset (tidigt på morgonen lokal tid) och förklarade att hon endast var den trettonde kvinnliga Nobelpristagaren sedan instiftandet var Munro närmast förstummad. ”Kan det vara sant? Verkligen”. Lätt sömndrucken hämtade hon andan och fortsatte att konstatera att det var ”förskräckligt”.

Och det är givetvis ett helt korrekt konstaterande. Tretton kvinnliga pristagare sedan 1901. Förhoppningsvis fortsätter Akademien att förbättra statistiken nästa år. I Minsk väntar en minst lika värdig pristagare som Alice Munro på det erkännande priset innebär. Det borde inte vara så svårt.