Konstnären Åke Nilsson har gått bort efter en kort tids sjukdom. Han tillhörde en generation Göteborgsmålare som förenade ett stort intresse för form och färg med ett behov av att diskutera politiska och existentiella frågor i sin konst.
Nilssons målningar är som lackmuspapper på tidens tillstånd, från Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 till inbördeskriget i Syrien på 2010-talet. Atomkraftshotet, miljöförstöringen, skogsdöden och många andra brännande samtidsämnen fann också pregnanta uttryck i hans konst.
Åke Nilsson hade en dubbel hemhörighet i Skåne och Göteborg. Han föddes i Malmö 1935 men växte upp i Göteborg, där han också gick på Slöjdföreningens skola 1951-54 och Valands målarskola 1955-58. På sistnämnda hade han bland andra Torsten Renqvist som lärare, en konstnär som genom sin sökande metod fick stor betydelse för Nilsson.
Nilssons stora samtidskommenterade dukar väckte nationell uppmärksamhet och köptes in av bland annat Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.
Men än viktigare var generationskamraterna och 1960-talets ökade samhälleliga fokus på miljö och världspolitik. Nilssons stora samtidskommenterade dukar väckte nationell uppmärksamhet och köptes in av bland annat Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.
1976 flyttade Åke Nilsson till Hovs Hallar utanför Båstad vars steniga och bergiga landskap finns gestaltat på många dukar. Närheten till Köpenhamns museer blev viktig och han gick ofta i dialog med sina stora förebilder som Munch, Brueghel och Goya även om det kan krävas viss uppmärksamhet från betraktarens sida att varsebli det. De sista 20 åren av sitt liv levde Nilsson i Lund. Han var aktiv i ateljén in i det sista.
