Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Göteborgskan är vårt språk - inte dom andras

Lars-Gunnar Andersson om varför den göteborgska grammatiken försvinner - medan uttalet blir kvar.

Under de senaste åren har jag ägnat mig åt att beskriva Göteborgsdialekten, vilket resulterat i en nyutkommen bok med titeln "Göteborgsgrammatik". Och här ska grammatik tas i vid bemärkelse, innefattande såväl uttalsmönster som ordböjning och meningsbyggnad. I dialekten finns hundratals språkliga detaljer, och flera av dessa har jag skrivit om här på VG-sidan. I en tidningsartikel ryms bara en eller ett par detaljer, i en bok mycket mer.

Men ibland behöver man ta ett steg tillbaka och försöka se ämnet i stort. Vad handlar det här om, egentligen? Vart är göteborgskan på väg? Hur förändras den? Finns den fortfarande? Kommer den att finnas kvar om 25 år?

Den första frågan är den största. Dialekten är en central del av vår identitet, vilka vi är och vilka vi vill vara. Göteborgskan är inte begränsad till ett gäng gubbar på en parkbänk utan den är en del av vårt dagliga liv. Det är vårt språk – inte dom andras.

Om vi sedan övergripande ska beskriva vad som händer med de språkliga särdragen kan vi säga att grammatiken förgår, medan uttalet består.

Jag ska förklara vad jag menar. Grammatiken förgår; det betyder att för 50 eller 70 år sedan fanns det hos dialekttalande göteborgare grammatiska mönster som är svåra att höra i dag.

Den mest genomgripande förändringen är att äldre göteborgska hade tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), medan dagens dialekt har två (utrum, en-genus och neutrum, ett-genus). De tre skilda formerna en stol, e dörr och ett bord har blivit en stol, en dörr och ett bord. Och de tre bestämda formerna stolen, dörra och bordet har blivit stolen, dörren och bordet. De speciella feminina formerna har alltså förvunnit: de obestämda formerna e dörr, e gata och e tös liksom de bestämda formerna dörra, gata och tösa är sällsynta i dag. De som är födda före 1940 har dem ofta kvar, medan de som är födda efter 1950 som regel saknar dem. Hos 40-talisterna varierar det. Förändringens riktning är alltså bort från dialekten och mot standardspråkets mer förenklade grammatik med färre böjningsformer.

I äldre göteborgska fanns flera speciella sätt att böja starka verb. Svenskans mönster slita–slet–slitit motsvaras i dialekten av slita–slet–sletet. Enligt samma mönster kan skriva, smita och riva böjas. Standardspråkets mönster bryta–bröt–brutit motsvaras i dialekten av bryta–bröt–brötet (eller brôtet). Enligt samma mönster böjs flyta, knyta, smyga och flera andra verb. De här speciella verbböjningarna är vanliga hos dem födda på 40-talet, ovanligare hos dem födda på 70-talet och förmodligen okända för dem födda på 2000-talet.

Äldre säger ofta te och ve i stället för till och vid. Yngre säger oftast till och vid.

Ett emfatiskt pronomen som sicken (eller secken), som i sicket mål, var mycket vanligt förr men ovanligt bland dagens unga.

Tendensen är klar: det mesta av den typiska göteborgska ordböjningen håller på att försvinna.

Däremot hörs det fortfarande att unga människor kommer från Göteborg. Inte alltid, men ofta. Det finns många drag i uttalet som förs vidare till nästa generation. Ett tydligt exempel är det å-aktiga långa a-ljudet i ord som gata, bara, bra och så vidare. Ett u-aktigt uttal av långa ö-ljud hörs fortfarande på skolorna: frûken, tjûpa och snûar. Vokalen ô finns kvar i ord som knô, flô dej och bôdi(g), men mer sällan i ord som sova och lova (sôva och lôva hörs mest hos de äldre). Ô-uttalet behålls alltså i de specifikt göteborgska orden men inte i de standardsvenska.

Göteborgskans speciella satsmelodi lever vidare. En mening som Jag är från Göteborg avslutas med en förlängd sista vokal med stigande ton: jöttebåårj. Inte hos alla, men hos många.

En del uttalsdrag har snarast förstärkts de senaste 30 åren, till exempel att vokalen i duva, tuva, luva förkortas och uttalas som y: dyvva, tyvva, lyvva.

Det finns förstås också en del äldre uttalsmönster som blir ovanligare, till exempel finessen att stryka r före s, t, d, n och l: borsta/bossta, fortare/fottare, bord/bod, barn/ban och pärla/päla.

En kamrat berättade för någon vecka sedan att han läst en artikel om ett bussbolag. Efter någon sekund förstod jag att han avsåg ett börsbolag. Inte nog med att han strök r före s, han uttalade dessutom ett kort ö-ljud som u. Få 30-åringar skulle sagt så.

Den generella tendensen är alltså att dialektens speciella grammatiska mönster förgår, medan uttalet i stora stycken består. Detta är ingen originell utveckling för göteborgskan utan något som iakttagits på annat håll, till exempel i England.

En förklaring till den här utvecklingen är den roll som skriftspråket, läskunnigheten och skolan spelar i dagens samhälle. Det är inte lätt att behålla sletet och fröset när nästan allt man hör och ser är slitit och frusit. Att våra a-, u- och ö-ljud skiljer sig en del från standardspråkets är svårare att hålla reda på.

Så hur blir det med göteborgskan i framtiden? Finns det någon framtid? Ja, det kommer att finnas en göteborgska om 25 eller 50 år, men det kommer att vara i uttalet som göteborgskan och andra svenska dialekter kommer att skilja sig från standardspråket.

Dessutom kommer naturligtvis en del skillnader i ordförrådet att finnas kvar, men de kommer sannolikt att vara färre. Mobilitet och internet gör att orden sprids snabbt och enkelt i dag.

Men alldeles språkligt lika kommer vi inte att bli. Språket är en del av vår identitet, och en mycket viktig del. Genom språket visar vi vilka vi är, vilka vi vill vara och vilka vi vill uppfattas som.

Vi vill ju inte att någon ska tro att vi kommer från Malmö, Luleå eller Stockholm, eller?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.